331.

Här rullar tiden på.

Matning, sova (barnen), sova (försöka ta igen lite förlorad sömn för vår del), eventuellt en tripp ut med vagnen, eventuellt ett litet besök på hospitalet, försöka äta om tid finns, eventuellt lyfta ett finger för att se till att lägenheten inte raserar helt och hållet, slänga in en maskin tvätt, och däremellan byta en hel drös med blöjor.

Men framförallt, mysa med våra prinsar som man lätt pussar sönder.

MEN. stort MEN. Jag vill inte försköna någonting, vi är två vuxna människor som kom hem från sjukhuset med två barn. Det betyder noll avlastning. Det är alltid något. Och det kan bli riktigt tungt. Särskilt när båda sätter igång samtidigt. Uschamej.
Men vi försöker se det charmiga i det ändå.

Återkommer nog när vi kommit in i rutinerna ÄNNU mer än vi redan gjort.

Vill i alla fall säga att vi har de sötaste små snoppebarnen på denna jord och jag är glad. Riktigt glad. Och trött.

330.


                            Sötaste grabbarna i stan. Julian till vänster, Leon till höger.
Ett snabbt inlägg här om vad som hänt och händer.

Efter en veckas vistelse i vårt eget trygga hem, blev det akut infärd med lillsparven igen. Hjärtat hade rusat i åtta timmar och de ville ta in honom för övervakning. Ett bekant scenario spelade upp sig igen. Sparvmamman grät och hon grät och hon grät. Sparvpappan åkte i mormors bil in i förväg så att jag fick lugna ner mig. Det slutade med att Julian och sparvpappan spenderade natten på hospitalet och Leon och jag sov hemma i sällskap av Moster L. Jag var söndergråten och mådde bajs.
Varför kan det ite ta slut? Jag vill bara att de ska må bra. Så att vi kan få börja leva ordentligt.

Dagen efter, på fredagen, åkte Leon och jag in till andra halvan av familjen, trodde då att vi endast skulle sova där en natt, men då hjärtat rusat lite mer ville de att vi skulle stanna ytterligare en natt. Usch, det går inte riktigt att koppla av. Visst det är en enorm trygghet att de har honom under full koll, men det är inte kul att gosa med din bebis som har en massa sladdar hängandes och slängandes som man måste ta hänsyn till. Och denna morsan och farsan känner sig inte direkt avkopplade i sjukhusmiljön. ...Hemma bäst liksom.

Så i söndags fick vi då åka hem, men stod fortfarande som inskrivna för ett återbesök på måndagen (igår). Vi skulle ta ett nytt EKG för att kolla läget. Alles gut. Det såg finfint ut. Skönt.

Idag var vi åter inne på KS, denna gång för att kolla de små höfterna. Julian låg ju i säte så då är de extra noga med att kolla det.

Imorgon ska vi tillbaka till kardiologen för att sätta en EKG-bandspelare på Julian som registrerar hans hjärtfrekvens under ett dygn och på så sätt kan se om det rusar. Mest för att se om medicinen hjälper och om det är rätt dos. Sedan på torsdag ska bandspelaren in och lämnas men då åker nog bara fadern in, så stannar modern hemma med barnen.

Ja, det är ungefär så vårt liv ser ut just nu. Har en stressklump i magen som ligger och skaver då det känns som att vi inte släpper taget om sjukhuset. Dock känner jag mig lugn vad gäller grabbarnas tillstånd, det verkar stabilt. Okej om man bortser från att Julian knappt behåller någon mat. Troligtvis beror det på en biverkning av medicinen - illamående. Men vi hoppas att den försvinner så att han kan lägga på sig lite gosiga bebisgram.

329.

Bajs. Bajs. Bajs. Bajs.


Och en jävla massa tårar på det.

328. (Hur gick det sedan?)

Jag ligger nu alltså kvar i operationssalen för att vakna upp i benen. Det fanns inga lediga uppvakningsrum så därför blev jag kvar. Sköterskorna som satt med mig beklagade sig över att jag behövde ligga i samma sal som jag opererades. Jag brydde mig inte ett skvatt då mina tankar var någon helt annanstans och hade så även varit om jag legat i en svit och vaknat upp.

Vilken konstig känsla det är, att inte känna sina ben. Huvudet rörde verkligen på benen men när man tittade ner så rörde de sig inte det minsta. Efter kanske en timme (men vad som ändå kändes som tio minuter) kan jag röra lite på högra tårna och foten, men vänsterfoten får jag verkligen ingen kontakt med. Hur som helst, vi snabbspolar här. Efter två timmar har jag kontakt med båda benen och jag rullas ner till ett rum på BB. Där får jag veta att babe snart kommer med våra nykläckta gossar. Sköterskan lämnar rummet och jag ligger ensam kvar och väntar.

Efter kanske fem minuter hör jag lite ljud ute i korridoren (som egentligen kan vara vilken bebis som helst i och med att jag ligger på BB), och jag känner på mig att det är min lilla familj. Pirr i magen. Jovisst var det de. En liten bebis i famnen på min älskade och en annan lite bebis i en BB-vagn. Oj vad jag grät. Vad är detta? Har vi barn? Två stycken? På mindre än en timme? Jag fattade inte mycket.

                     Världens mest stolta tvillingpappa (och snyggaste!), med lilla Julian.

Sköterskan frågar om jag vill hålla i någon. Självklart vill jag det, men jag vet inte om mina armar pallar då jag fortfarande skakar (vilket jag gjort i dryga tre timmar). Hon bullar upp med lite kuddar runt omkring och säger att jag kanske ska hålla lillen som babe håller i. Varför just honom undrar jag? Han har lite svårigheter att andas.
Jo, när hon sa det så hörde jag ju, vid varje utandning så pep han. Lillgos.

Vi får sitta där i rummet ett tag och den klassiska fikabrickan rullas in. Jag är inte det minsta hungrig, trots bristen på mat det senaste dygnet och alla intryck, så darling äter lite åt mig. Vi får sedan reda på att det nu finns ett ledigt rum till oss uppe på förlossningen, så vi rullas upp. Fick då hålla i båda mina små pojkar.
Varje liten tröskel vi rullade över kändes som femton knivhugg i magen. Vilken smärta. Fy fan.


När vi installerats i vårt lilla rum med två sängar får vi sitta och hålla i varsin bebis och efter ett tag kommer en sköterska in som ska mata dem. När det är klart får vi sedan tillbaka dem. Jag håller fortfarande i lilla Leon som har svårt med andningen. När jag sedan behöver hjälp från C för att flytta lite på honom (har ju inga krafter och kan inte anstränga magen eller benen det minsta) så ser han att Leon är alldeles blå! Va? Nej sånt här kan ju inte hända. Fattar nog ändå inte riktigt allvaret då jag är groggy i huvudet, men vi plingar på personal som kommer och bär ut honom ur rummet. Karln följer med såklart och efter kanske en kvarts ovisshet kommer de tillbaka. Han hade suttit ersättningen i halsen och så blev allt kaiko på grund av hans andning.
Vi får uppmaningen att hålla ett öga på honom. Självklart. Det är det enda vi gör nu.

Efter ett litet tag, uppstår samma sak igen, men denna gång är han blåare. Vi plingar på klockan och när de kommer, sliter de nästan ut honom ur rummet och då fattar jag allvaret. Bajs. Karln följer med och kommer tillbaka efter ett tag. De måste ta ned honom till en annan avdelning.

I någon timme eller så ligger jag med lilla sparven Julian på mitt bröst. Halvsover ibland och klarvaken ibland. Kan ju inte riktigt koppla av med tanke på att jag har ett alldeles nytt litet liv på mitt bröst och det andra livet har jag ingen aning om vad som hänt med.
Karln kommer upp efter ett tag och förklarar läget. Han ligger nu nere på neonatalavdelningen (de föddes i vecka 35+0, så det är precis på gränsen för neo) i övervakningssalen. Han har fått syrgasmask, EKG, en mätare som mäter syresättningen i blodet. Allt är kopplat till en monitor som håller koll på alla siffror.

Natten till måndagen sover jag med Julian på mitt bröst. Mäktig känsla det där. Vår lilla varelse.

På dagen mättes Julians blodsocker och de upptäckte att det var för lågt, så jag fick prova pumpa ut lite mjölk för att försöka höja det. Men det hjälpte inte så även vår minsta sparv fick flytta ner till neo. Denna gång fick jag följa med, i rullstol (Innan dess hade jag fått hjälp med att duscha. Jag var tvungen att ta mig upp för egen maskin. Fy fan i helvete, så det sträckte och drog i såret och mina ben skakade som...ah jag vet inte vad, men jag kunde knappt bära mig själv) . En sköterska och babe följde också med. Jag fick då se lilla Leon också.
Efter kanske fem minuter där nere rullades C upp mig igen då jag inte sovit en blund på två dygn nästan.

                                 Jag med lilla storebror Julian.

Hur som helst, det går några dagar och vi får sms, telefonsamtal, inlägg på fejan, ja you name it. Alla gratulerar och man känner sig riktigt glad. Men inte längst in i hjärtat. Vi har ju inte våra bebisar hos oss.

På onsdagen blir jag av med förbandet på såret och jag har nu blivit mycket mer rörlig, det sträcker fortfarande och drar i såret, men benen bär mig lite mer i alla fall. Vi får även reda på att vi får flytta ner till neonatalen, vi har fått ett rum där. Wohoo. Vid lunchtid kommer våra pojkar in på vårt rum och allt installeras med alla slangar och monitorer. Vi får förklarat för oss hur de ska skötas. De har nu även fått varsin sond som de ska matas igenom. Leon har blivit av med syrgasmasken som istället har ersatts av syrgasgrimma (sådan som bara sätts upp i näsborrarna), han ligger även på värmebädd då han har svårt att hålla värmen.

Dagarna på neo rullar på och vi tar emot vår närmsta familj på besök.

Vi börjar så klart se fram emot att få åka hem och undrar lite när det ska bli.

Natten till måndagen (dryga veckan efter förlossningen) kommer en undersköterska in på vårt rum. (De har killarnas värden kopplade till en dator ute hos sig, så de kommer in om det är något som inte riktigt ser ut att stämma, som i detta fall). Jag trodde att hon kom ihåg att de skulle mäta Julians blodsocker och att det var därför hon kom in. Nej. Julians puls var uppe i 280!!! Jag fattar som vanligt ingenting och säger att det kan ju inte stämma. Deras puls ska ju ligga runt 140 ungefär. Hon kallar på en sjuksköterska som i sin tur kallar på en läkare. Pulsen har fortfarande inte gått ner, så hon blöter en bit papper med kallt vatten och lägger i hans ansikte, efter ett litet tag sjunker pulsen till sin vanliga rytm.

Somnar sedan om i tron på att det faktiskt bara var något galet med monitorn. Men även på morgonen när jag går upp för att mata dem, kommer det in en ny sköterska. Pulsen är uppe i 280 igen. Nu klarar inte mitt mammahjärta mer. Jag förstår. Det är allvar. Jag känner hur tårarna kommer och väcker då karln:
- Jag pallar inte mer du får ta över.
Han tittar klarvaket på mig och inser snabbt allvaret när han ser mitt uttryck. Han sätter sig bredvid grabbarna och jag låser in mig på toan.

Jag hör hur fler människor kommer in i rummet, så jag går ut för att se vad som händer med min son. Nej jag pallar inte, tårarna bara sprutar, jag hulkar, snoret rinner. Jag klarar det inte. Låser in mig på toan igen. Blöter en handduk med iskallt vatten och baddar i ansiktet. Försöker att tänka på något helt annat, det funkar väl i två sekunder, sedan är min tankar åter hos Julian. Och jag fortsätter böla. Jag gråter och gråter och gråter. Det tar liksom aldrig slut. Jag inser att det kanske är skitdåligt av mig som mamma att inte finnas där när min son har det svårt. Men pappan är där och alla läkare, så hur hemsk jag än känner mig så sitter jag kvar inne på toan.

Efter kanske en timme knackar älsk på dörren, jag öppnar och han berättar att de ska göra ett ultraljud på hans hjärta. Just då kommer maskinen inrullandes i rummet och jag måste stänga till toadörren för att de ska komma förbi. Börjar så klart böla igen så jag låser om mig och stannar där inne en timme till.

När alla undersökningar sedan är klara knackar C på igen och jag kommer ut. Tårarna har lagt sig för en stund, men så fort jag ser min lilla sparv börjar jag gråta igen. Det finns ingen hejd på det. Det bara forsar och jag bara hulkar och hulkar. Till och med C gråter, för att han inte kan göra något för att hjälpa mig må bättre. Då börjar jag ju gråta ännu mer, för att jag ser honom gråta. En ond cirkel.

Efter ett tag känner vi att vi måste ha i oss lunch, så C går iväg till patientköket och fixar snabbt något. Jag får pannkakor och han tar currysoppa. Jag frågar om jag får smaka och han tar upp en sked för att blåsa den sval åt mig. Då brister det igen.

Så håller det på hela dagen. Jag kan inte hitta Stoppknappen. Av någon konstig anledning spelas en låt i min hjärna på repeat; Sparvöga av Marie Fredriksson. Inte den mest uppmuntrande låten. Jag har ingen aning om varför den snurrade i huvudet.

På eftermiddagen kommer mor och syster min med lite mat. Det behövdes verkligen. Inte för att C inte kunde trösta mig, men det var verkligen en trygghet när mami kom. Mami, som också haft småbarn liksom. Lugnade ner mig när de kom, för vi pratade om lite allt möjligt, både om min lilla sparvs hjärta och om helt andra saker så att jag kom på andra tankar.

Jag grät inget mer den dagen. C pratade med sköterskorna om det fanns möjlighet att nattpersonalen höll ett vakande öga på Julian i deras sal, det kunde de. De tog till och med Leon så att vi skulle få en hel natts sömn. De såg nog på mig hur slutkörd och utgråten jag var. Det var guld värt att få en natts avlastning.

Nästa dag bet jag ihop och klarade mig utan tårar. Dock kände jag ständig oro för mina barn, men visste att de var i trygga händer. Allt som hände i deras små kroppar registrerades ju så att de såg det.

Dagarna rullade på riktigt långsamt. Vi satt i vårt lilla rum på typ tjugo kvadrat och väntade ut varje mål mat som grabbarna skulle ha. Det kändes inte direkt fritt då de var kopplade till så många sladdar, så vi var begränsade till deras säng. Men för varje dag som gick så blev de av med fler och fler sladdar och till slut kom beskedet:
Vi ska få åka hem.

Lyckan var total. Som jag längtat hem. Visst tryggheten på sjukhuset är en sak, men mamman och pappan kunde inte riktigt slappna av på sjukhuset.

                                   Pappan med de små boysen.

Nu är vi alltså hemma i vår lugna lilla vrå, vi försöker hitta rutiner som ska passa först och främst grabbarna, de har precis blivit av med sina sonder (som de hade upp i näsan och ner i magen, för att de var inte riktigt redo för amning eller flaska) så nu ska vi få till det med amning/flaska, Julian äter dagligen medicin för hjärtat och ska så göra i minst ett år framåt. När vi kommit in lite mer i våra rutiner (vilket det krävs med tvillingar har vi märkt...det är ju faktiskt TVÅ) så tänkte vi börja ta emot besök. Vet att många står på tur.


Minns ni inlägg nummer 321? Där skrev jag ju om min lilla migränattack och att Alex messade att hon fick ett migränanfall fem dagar innan sin förlossning. Så blev det ju för min del också. När jag kom på det var jag tvungen att messa henne. :) Tycker det var ganska komiskt faktiskt. Trodde väl aldrig att det kunde bli så.

327. (Förlossningsberättelse)

Förlossningsberättelse.

Vi börjar med dagen innan. Min födelsedag. Vi fixade och donade här hemma med förberedelserna inför ett Öppet hus. Jag hade bjudit in lite folk som kunde droppa in lite när som helst under dagen, inte så mycket för att fira mig, utan mest för att jag suttit hemma och ugglat i dryga två månader. Sällskapssjuk? Japp.
Allt gick hyfsat långsamt då jag var fet som en valross och det var varmt som i en bastu. Men till slut så var vi redo och folket började droppa in en efter en. Tusen tack alla ni som kom och tack för alla fina presenter!


                                                    Glatt ovetandes nybliven 26-åring.

Kvällen flöt på och folk kom och gick och vissa stannade kvar länge. Jag hade inget emot det, började väl känna mig lite trött efter ett tag, men det var mysigt att bara sitta i soffan och softa. Vi hade ju inga tider att passa imorgon, det var söndag och karln hade semester.
Någonstans runt ettsnåret går jag på toa och ser att det är lite färgat när jag torkar mig. Tänker egentligen inte så mycket på det, mer än att jag måste kolla om det blir så nästa gång igen. Vinkar adjö till de sista pinglorna och gör i ordning mig för natten. Klockan har då närmat sig tre.


                                      En av bovarna som lämnade partyt sent.

Runt femtiden vaknar jag av något blött i trosan. Va? Kissade jag precis på mig? Nej så mycket var det inte, men går ändå upp på toa för att kolla läget, med tanke på färgen i toan kvällen innan. Jo, visst var det lite blött. Byter trosor och går och lägger mig igen. Somnar in lite lätt, men känner ändå ett lätt lätt tryck nedåt i magen. Ingen smärta eller så utan bara som att sammandragningarna flyttat sig ner från revbenen.
Skvätt. Igen! Fasen nu måste det ju vara något. Går upp på toa igen och denna gång kommer det även när jag sitter på toa. Inga mängder, men tillräckligt för att jag ska känna att det inte är flytningar eller kiss. Shit!

Känner någonstans i kroppen att jag ändå inte vill väcka Älsk, men ångrar mig fort. Går in och sätter mig på hans sängkant:
- Jag tror mitt vatten har gått.
Så fort som han vaknade har jag aldrig sett tidigare. Klarvaken på en nanosekund.

Jag ber honom hämta numret till förlossningen så jag kan ringa och förklara läget. De förklarar att det är ju för tidigt egentligen (jo tack det vet jag, och jag vet även att tvillingar kan titta ut lite tidigare) och att det därför är bäst att kolla upp det, men att de eventuellt får skicka oss vidare på grund av brist på rum.
Jag ber Älsk ringa Tant Ann och fråga om hon kan skjutsa oss. "Låt jättelugn när du pratar med henne och säg att vi bara ska in på en koll".

På vägen in till KS får jag mina två första värkar, de gör inte ont, men herregud vilket tryck. Andas Cicci. Andas. Båda Tant Ann och Älsk peppar mig och jag försöker hålla i magen så att den inte ska skumpa så mycket i alla gropar i vägen.

Vi kommer in i väntrummet och de frågar:
- Går det bra att sitta ner en stund, vi väntar på ett ledigt rum?
Ja, absolut. Så panik är det ju inte. Jag har inte läckt något mer vatten och jag hade ju bara två små värkar i bilen. Efter cirkus tio minuter i väntrummet och några värkar senare, går Älsk fram och säger att de kommer ganska regelbundet nu. Precis då kommer en läkare och leder in oss i ett rum. Jag får lämna kissprov för att se om det var vattnet som gick. De tror inte det, men jag är övertygad.

Upp på britsen. Andas genom en värk. Klet på magen för att kolla ett sista ultraljud. Japp, tvilling 1 ligger fortfarande i säte.
- Då blir det kejsarsnitt.
Precis vad jag ställt in mig på, så det var ingen fara. Hade ju inte känt dem mönlera om där inne.
Av ren rutin (tror jag) kollar hon även hur det ser ut där nere på mig. Två fingrar upp. Aj! Kan ha varit det mest obehagliga jag varit med om.
- Du är öppen 5 centimeter!
Va? Jag har öppnat mig fem centimeter på typ en halvtimme. Crazy!
De ger mig Bricanyl för att stoppa värkarna eller åtminstone göra så att jag inte känner dem. Det lyckas.

Får sedan byta om till operationskläder och rullas sedan ut i en säng till salen där allt ska ske. Sedan ett tag tillbaka skakar jag. Trots att jag inte är speciellt nervös vet jag att det är dels därför jag skakar, men tror även det beror på sämre intag av näringsriktig mat från dagen innan. I och med att det var kalas hela dagen och vi inte hann laga till någon lunch så blev det endast tårta, kakor och korv med pommes som intogs för min del. Inte bra uppladdning om man säger så. Fick dropp på grund av det.

Väl inne i operationssalen så kletas det gegga där nere, förberedelse inför katetern. Sedan ska även ryggbedövningen sättas (inte ryggmärgsbedövning). Precis när jag ska skjuta rygg för att hon ska komma åt bättre kommer en värk. SÅ jag får pusta och stånka mig igenom den, sedan sticks det. När det är klart frågar jag sköterskan som hjälpt till att hålla mig stilla;
- Jag måste bara fråga, var kommer du ifrån?
-Tyskland, svarar hon.
Och jag kan glatt lägga mig ner, nu har karln en landsmaninna vid sin sida.

Efter ett tag börjar det krypa myror i benen och de börjar tvätta min mage, den gröna duken som ska förhindra att vi ser något spänns upp och de förklarar för Älsk:
- Den stora lampan ovanför här ger lite reflektioner så om du vill se vad som händer så kan du titta i den.
Han tackar vänligt men bestämt nej.

Får sedan förklarat för mig vad som ska hända och hur det hela kommer gå till. Det kommer slitas och ryckas i min mage och jag kommer känna att någon rör vid mig, men jag kommer inte känna någon smärta. Okej.
Jag förbereder mig mentalt och Älsk och jag vet att om några minuter är vi alltså päron. Helt sinnes.

Medan jag ligger (karln sitter vid min sida) som jesus på korset på andra sidan duken skakar jag fortfarande som ett asplöv, men känner nu att det börjar ryckas och dras och magen åker hit och dit. Helt plötsligt känner jag mig lite lättare och tänker att där var det nog en bebis som såg världen. Sekunden efter sägs det:
- Säg välkommen till tvilling ett.
Några få sekunder går och lilleman skriker sitt första skrik. Behöver jag ens skriva vem som började gråta? Kände dock att jag var tvungen att behärska mig, visste ju inte om min mage hoppade upp och ned när jag grät och kanske försvårade arbetet för dem på andra sidan.

C försvinner från min sida för att se hur det går med bebis 1 och de fortsätter grävandet efter bebis 2 i min mage. Oj vad det snurrade tankar i mitt huvud här. Dock inte en tanke på att något kunde gå illa.
- Och här har vi tvilling nummer två.
Och så kom tårarna igen. Buhuu.

Nu ligger en shaky Cicci på britsen i väntan på att bli ihopsydd och för att få se sina små bebisar. Skulle jag få se dem nu? Hade det hänt något i alla fall så att de rullades akut iväg till något annat rum? Nejdå. Först dyker det upp en bebis till höger om mig, precis nedanför min haka. Jag ser knappt något för tårarna men visst sjutton är det en bebis. Jag försöker lugnt att klappa den med mina långa naglar (som jag planerade att klippa lagom till förlossningen men inte hann) som sitter på en skakande hand. Hur hårt kan man klappa?
Efter en liten stund dyker det upp en till bebis på min vänstra sida. Jag är på väg att börja störttjuta för var är C någonstans? Han ska ju vara här och dela detta med mig. Men när jag tittar upp i dimman ser jag att varelsen i den blå overallen som håller i den vänstra bebisen är C. Vilken lättnad. Tårar. Vi är en familj.

                             Det blev riktigt suddiga bilder, men vad gör väl det?

Vi sitter där i kanske fem minuter innan det är dags för pojkarna mina (alla tre) att rulla vidare. Det är nu dags för mig att sys ihop och vakna till i benen.

Fortsätter med resten i ett nytt inlägg. Det blir ju så oerhört långt. Och för er som orkar läsa så kanske det är skönare om jag delar upp det i förlossning och hur gick det sedan?

327.

Herrejävlar i min låda. Måste bara få detta nedskrivet så jag kan minnas.

Cirka en vecka innan förlossningen vägde jag mig. Vågen visade då på 73,5 kilo. Det vill säga att jag hade gått upp 16,5 kilo. Från 57-73,5 för er som inte orkar räkna.
Igår, elva dagar efter förlossningen ställde jag mig på vågen igen - 60 kilo. Sextio kilo??!! Har jag tappat 13,5 kilo på elva dagar? Visst jag känner mig inte fluffig eller mullig eller gravidpösig, men det kändes som lite för många kilon.
Well, då har jag allså 3 kilon som ska veck om jag nu vill tillbaka till min ursprungsvikt, vilket inte riktigt är mitt mål. Målet är nog mest att få magmusklerna att krypa tillbaka från sidorna och hålla in alla tarmar igen. Japp, min mage är mysig och degig and I like it, men lite plattare får den gärna bli igen.


                               Sista veckobilden tagen sex dagar innan förlossningen

                                                  Tagen tolv dagar efter förlossningen.

                   Nio veckor in i graviditeten när det inte börjat synas än. Kanske ett mål att nå?

326.

Okej, jag kan säga som så här:

JAG HAR BLIVIT MAMMA!

Japp, den 1:a augusti, dagen efter min födelsedag, damp det ner två guldgossar på denna jord. Vi har fram till igår (12:e) spenderat vår tid på sjukhuset på grund av lite komplikationer, men har nu fått komma hem till hemmets trygga vrå och ska nu försöka hitta vardagens alla rutiner så gott det går. Hoppas ni har överseende med att det kommer kanske uppdateras lite glest här. Ska försöka få till någon form av förlossningsberättelse (som jag själv älskar att läsa hos andra). Håll ut.


                                             Julian till vänster och Leon till höger