376.

Mina föräldrar.

Mina päron är riktiga förebilder för mig. Så som de har uppfostrat mig och mina systrar önskar jag att jag kan uppfostra mina barn. Mina systrar och jag har aldrig varit de som har bråkat eller slagits och retats och jag kan bara tro att det beror på vår uppfostran och tack vare det har vi världens bästa relation till varandra idag. Vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade mina systrar.

Oj, nu svävade jag bort från ämnet. Päron. De är så visa. Mamma och pappa vet liksom allt (av det som är värt att veta i alla fall) så det är bara att fråga.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mina föräldrar utan att höja upp dem till himlen. Men vi kan börja med far min; Lugn som en filbunke, har alltid kommit med visa råd om hur man ska göra med folk in general, han var den man gick till när mamma sa nej (hehe).
Mamma: Mamma är varken lugn som en filbunke eller ett yrväder utan något mitt emellan. Hon har klagat på mitt skratt genom tiderna men när hon själv sätter igång så är det så att man skrattar åt henne. När jag blir stor vill jag bli som min mamma.

Båda har de varit noga med att alltid äta middag tillsammans hela familjen. Det är något som man verkligen saknar när man flyttat hemifrån. Våra middagar kunde vara i flera timmar och de har ju inte direkt blivit kortare när vi nu samlar ihop familjen för middag.

Nej nu skriker båda kidsen men det jag vill få fram är att båda mina päron är fantastiska och jag skulle inte byta bort dem för något i världen.

MAMMA och PAPPA jag älskar er <3

375.

Åh, imorgon är det babysim som gäller för vår del. Hade hoppats att någon av våra familjemedlemmar inte var fullbokade för att kunna följa med och kanske knäppa en bild eller två på ungarna i vattnet i och med att det blir lite svårt för oss att ta bilder när vi plaskar runt i vattnet. Men det kommer ju fler gånger.

Nu börjar det verkligen nalkas mot jul. Vi har grävt fram julpyntet från källaren och har så smått börjat dekorera hemma men det går i en långsam takt då barnen inte varit jätteglada idag utan velat bli upplockade lite once in a while.

Well, ska se upplösningen på Idol nu. Minnah eller Linnéa ryker. Jag hoppas Linnéa blir kvar. Hon är liksom redan en liten artist tycker jag.

374.

Min första kärlek.

Min första kärlek som inte bara var kärlek utan faktiskt en riktig förälskelse var inte lätt. Den var till en början alldeles alldeles underbar och gjorde att jag svävade på moln i många många månader men som sedan gjorde så ont så ont (ja jag måste skriva allt dubbelt upp för att få med de starka känslorna).

Aldrig i hela mitt liv kunde jag väl tro att kärlek kunde ha sådana känslor, som var motsatsen av varandra. Total topp och total dal. Men jag är glad att jag upplevt den ändå. Jag vet.

Drar min andra kärlek också. Min nuvarande kärlek och förhoppningsvis min kärlek för evigt. Min C. Mitt allt. Vad skulle jag vara utan dig? Oavsett om vi håller ihop eller ej så kommer vi för alltid ha ett band tillsammans genom våra prinsar och kanske fler guldbarn i framtiden.
Jag är verkligen hel med dig. Inget fattas mig när jag vet att jag har dig C!



374.

Presentera mig själv.

Cecilia (namnsdag idag för er som tycker det är värt att nämnas :) born and raised i en förort till Stockholm.

Och där tog det slut. Vad kan jag berätta om mig själv då?

Jag älskar att umgås med människor (dvs vänner och familj), jag avskyr att vara ensam. Har så gott som hela min uppväxt varit en blyg liten jävel som inte önskade annat än att bli framåt, det har nu vänt helt och hållet och jag är sällan eller aldrig blyg. Har numera inga problem med att prata med folk jag inte känner. Tror att det var åren som snabbköpskassörska som hjälpte mig på traven. Tack Hemskköp för det.

Hundar är något som jag alltid velat ha men nu på senare år insett att jag nog inte kommer skaffa förrän jag är pensionär. I och med att jag aldrig haft hund vette sjutton hur jag skulle uppfostra den då jag inte har en susning om hur man gör. Dessutom har min tillvaro precis förgyllts med två små tvillingprinsar som tar upp all min tid och lite till så en hund skulle nog inte trivas hos oss.

Jag älskar musik. Jag älskar att dansa. Kan absolut inte skryta med att vara duktig på att dansa, men spelas det musik så kan jag bara inte stå still. Tonerna och rytmen intar liksom min kropp och tar över. Vet inte hur många gånger jag har gått hemma och bara varit och så har karln satt på någon låt och helt plötsligt börjar jag shejka och hoppa och det hela slutar med att jag är sjukt anfådd och svettig.

Well, jag kanske ska dra något jag inte tycker om också.

Försova mig. Det klarar jag bara inte av. Jag får hjärtklappning, börjar svettas och känner hur ångesten kommer krypandes. Försov mig igår och trots att jag bara skulle gå och träna (vilket inte är obligatoriskt utan jag kan ju faktiskt skippa det om jag inte skulle hinna, har ju trots allt två kids att ta hand om) så kände jag mig halvt om halvt panikslagen. På en halvtimme skulle jag hinna tvätta håret (patetiskt innan jag ska träna jag vet, men hade inte tvättat håret på tre dagar och det började synas!), hinna slänga i mig något att äta (vilket jag inte hann), mata ett stycke barn, klä på ett stycke barn. Det kanske låter lite, men på en halvtimme är det mycket.

Otrevliga människor. Folk som liksom kommer med en attityd som de grävt upp ur en nyskiten toa. Vad är grejen? Vill DU bli bemött så av mig eller vad är det frågan om? Hur kan vissa vara så otrevliga? Har de verkligen ett så tragiskt liv och önskar att de kan smitta av sig lite pessimism på andra så att de också blir på dåligt humör?
Spread some joy for Gods sake!

Har precis blivit mor till två underbara tvillingprinsar som just nu tar upp all min karls och min vakna (och sovandes) tid. Men oj vilken upplevelse det är. Häftigt. Har jag haft dessa tu i min mage? Totally mad.

Okej nu vaknar lite barn här så detta får räcka för min presentation. Önskar ni veta något mer så är det bara att fråga i kommentarsfältet.


373.

Jag skiter fullständigt i att ni sett denna lista snurra runt på alla bloggar i cyberrymden. Den ena blir ju inte den andra lik så jag tänkte köra min egen här. Dock blir det nog inte dag 01, dag 02 och så vidare varje dag då jag är riktigt sunkig på att uppdatera så det blir nog mer nummer bara; 01, 02 osv. Redan här kör jag min egen alltså.

 01 – Presentera mig själv
 02 – Min första kärlek
 03 – Mina föräldrar
 04 – Det här åt jag i dag
 05 – Vad är kärlek?
 06 – Min dag
 07 – Min bästa vän
 08 – Ett ögonblick
 09 – Min tro
 10 – Det här hade jag på mig i dag
 11 – Mina syskon
 12 – I min handväska
 13 – Den här veckan
 14 – Vad hade jag på mig i dag?
 15 – Mina drömmar
 16 – Min första kyss
 17 – Mitt favoritminne
 18 – Min favoritfödelsedag
 19 – Detta ångrar jag
 20 – Den här månaden
 21 – Ett annat ögonblick
 22 – Det här upprör mig
 23 – Det här får mig att må bättre
 24 – Det här får mig att gråta
 25 – En första
 26 – Mina rädslor
 27 – Min favoritplats
 28 – Det här saknar jag
 29 – Mina ambitioner
 30 – Ett sista ögonblick

372.

Lystring tvillingföräldrar (och singelpäron också för den delen)!

Jag har en fråga;
Hur har ni gjort med nattningsrutiner? När började ni med att försöka natta de samma tid som kvällen innan?

Våra ungar blir fyra månader den första december och vi har ännu inte riktigt kommit in i ett fungerande mönster. De vägrar somna mellan ungefär 17 och 22. Det känns småtråkigt då man hör andra som får sina barn att somna runt 20. Då får man ju lite egentid på kvällen vilket är guld värt. Igår kväll var båda våra sovandes vid 23 vilket är väldigt imponerande då vi har en unge som oftast vägrar somna in förrän runt ett. Så att båda sov då kändes som riktig lyx. Vi kunde gå och lägga oss tillsammans :)

Men jag tar gärna emot tips av alla dess slag.

371..


                                                   Vi var ute på en liten solskenspromenad.

Hemma.

Visst det är skönt att vara hemma; Borta bra men hemma bäst. Men för mig känns landet ändå som hemma, så mycket tid som vi har spenderat där varje år, hela livet. Det känns lite vemodigt att komma hem till en liten, trång och kall lägenhet när man precis kommit från ett hus vars vardagsrum (en ombyggd missionssal) är på 60 kvm och som erbjuder en mysig brasa samt ett antal ljusstakar. Visst jag är stearinljuskåt så brist på ljusstakar har vi ju inte direkt men värmen som brasan skänker fattas oss.

Vi tyckte barnen sov väldigt bra på landet, både på natten och på dagen. Jag tror inte Leon förstår att vi är hemma i stan igen för han har sovit sedan halv elva igår kväll till nu (9.45) och har ännu inte vaknat. You do the math. Helt galen unge! Men vi klagar inte.

Om några timmar tar vi vårt första gemensamma steg ned i babysimspoolen. Gah, jag är lite skitnödig. Jag avskyr pooler, dels för att det är så mycket skit i dem och det lär ju inte vara mindre risk med ett gäng bebisar i den. Men jag försöker intala mig själv att jag gör det för barnens vattenvana. Får återkomma senare om hur det var.


                                                            Älskade kiddos.

Ja, så här ser våra "party"kvällar ut nu f...

img_0997 (MMS)

Ja, så här ser våra "party"kvällar ut nu för tiden Flaskorna som för de flesta är fyllda med alkohol en kväll som denna (fredag) är numera utbytta mot nappflaskor. Well de är visserligen inte till oss men ändå. Hoppas ni alla har en toppenkväll och att ni som är ute och dansar skakar extra mycket rumpa åt mig med! Är så sjukt sugen på en utekväll som bjuder på grym dans! God natt på er gott folk!

Nu sitter vi ihopklämda hela lilla familje...

img_8134 (MMS)

Nu sitter vi ihopklämda hela lilla familjen i en bil som styr kosan mot storstaden och stress. När vi åkte upp till landet (en resa som tar cirkus fyra timmar) sov grabbarna i tre, vaknade upp för att få mat och sedan somna om den sista återstående timmen. Jag höll alla tummar jag har för att resan hem ska gå lika bra. Vette fåglarna om det blir så. Leon somnade i kanske två mil, sedan tyckte han att det var dags att slå upp sina blå. Jag har dragit för solskyddet på stolen och försöker ignorera honom i hopp om att han ska somna om, men varje gång jag smygtittar in under skyddet sitter där en glad unge som vägrar sova. Man kan ju inte annat än le.

Första dagen på vår "semester" regnade det...

img_0925 (MMS)

Första dagen på vår "semester" regnade det, igår var det sol och idag är det ett lätt snötäckt landskap utanför fönstret. Inte riktigt stadigt väder, men vad gör väl det? Min lilla familj och jag myser framför brasan och tända ljus.  På något vis är det ett lugn som infinner sig när man kommer hit, även barnen måste känna av det. De har båda sovit som stockar och Julian har för första gången sovit nio timmar i sträck. Första morgonen när Leon slog upp sina blå först var vi tvungna att höra så att Julian andades, vi kunde bara inte tro det. Sitter just nu med en sovandes Julian på min arm.

367.

Vissa bilder bara älskar man. Man kan titta på dem om och om och om igen. Som denna. Jag älskar den!

366.


                                     Så svårt att få en bild där båda trollen kollar åt samma håll.

Det är många dagar mellan varje inlägg här märker jag, men bloggen är inte riktigt min första prio när jag får en liten stund över. Däremot tänker jag ofta ut vad jag kan skriva om, men så fort jag har tiden att sätta mig att skriva så har inlägget i mitt huvud helt försvunnit.

Grabbarna har i alla fall blivit tre och en halv månad och man märker något litet nytt varje dag. Det är helt underbart att de inte flackar med blicken längre utan att de verkligen ser sig om och uppfattar saker runtomkring sig, att de LER. Oj vad de ler. I början fick man verkligen dra fram ett leende men nu ler de så mycket av sig själva. När de har legat och smågnällt i sängen och man kommer och ska plocka upp dem så möts man av ett stort tandlöst leende, eller mitt i matningen kan de börja le, när de ligger i babygymmet och tränar så ler de mot alla dinglande djur. De kan till och med sitta och titta in i den vita tavellösa väggen och börja asgarva! Vi börjar snart seriöst fundera på om de ser spöken, för vad kan väl vara så kul med en kal vägg?

                                                 Leon bjuder på tandlöst smile.

                                                              Även Julian.

Om en och en halv månad går karln tillbaka till jobbet. Jag börjar så smått få lite panik, hur ska jag klara att ta hand om två spädbarn alldeles ensam? Hur gör ni andra tvillingmammor? Hur länge var era karlar hemma? Jag är nervös för att jag knappt kommer våga ta mig utanför dörren (Det är ju lite meck med att bo högst upp för tre trappor utan hiss. Man måste ner i källaren och gräva ut vagnen. Åh, jag vill bo i hus! Någon som har ett till övers?)

Matningen har nu gått in i en ny fas. Vi har alltid matat med flaska från det att de tog bort sonderna så det har aldrig varit några problem. Har jag ammat den ena så har karln matat den andra med flaska. Detta har bidragit till att jag är en bortskämd brud. Karln är nämligen mer av en kvälls-/nattmänniska så han har matat barnen på natten så jag har fått sova helt igenom! Men nu har i alla fall min mjölk sinat. Det gick väldigt fort. Från att ha extremt jävla jättemycket den första månaden till att ta helt slut på typ en vecka. Jag tycker det känns jättetråkigt då det är en sådan mysig stund. Till en början måste jag erkänna att jag inte alls gillade det, men det var nog mest de första gångerna då varken barn eller jag visste riktigt hur det skulle gå till.
Jag hoppas verkligen att jag kan amma längre med nästa barn (singular eller plural).

Nu har de små liven även börjat "prata", de har upptäckt att de kan använda rösten på annat sätt än att skrika. Jag blir varm i hjärtat varje gång jag hör det. Leon har förmågan att inte börja skrika så fort han vaknar utan han mornar sig (oavsett om det är i vagnen eller sängen) och då kan han ligga och prata för sig själv. Herregud så jag smälter då. Hur kommer det inte bli när de väl börjar säga ord?! 

365.



Åh, vad tråkig jag har blivit med bloggandet. Men trots att dagarna är fyllda av aktiviteter och saker som måste/bör göras så finner jag inget att skriva om som känns intressant. Det hamnar i min privata dagbok. Men vem vet snart kanske jag finner det roligt att dela med mig av bajsblöjor and such.

Igår hade vi barnvakt för första gången. Moster Minst och Farbror Freddan erbjöd sig att kolla ungarna så att vi fick ägna oss åt varandra. I och med att det var allra första gången så ville vi inte åka för långt bort så vi lagade en middag hemma och låste in oss i köket och åt vår första helt barnfria och lugna middag på tre månader och gick sedan på bio i Vällingby. Vi såg Due date. Riktigt jävla rolig film tycker jag. Många klockrena saker som jag asgarvade åt. Sevärd helt klart och jag kommer definitivt se om den, tänker dock inte offra ett barnvaktstillfälle för att gå på bio och se den utan det blir hemma i soffan.

Det här med att hinna med saker är väldigt svårt och tidskrävande att ens försöka hitta tiden att hitta tillfällen. Jag har köpt gardiner till vårt och ungarnas sovrum, men när ska vi hinna sätta upp dem? Jag måste få upp dem då jag vill se en förändring här hemma, så om kanske två månader när vi hittat tiden så kanske jag slänger upp en bild på hur det blev.


                                                                      Barnvakterna.



364.


Bild tagen nyligen. Allt är proportioneligt; bröna är så stora, runda och fasta, jag är så slim, jag har sådan volym på håret. NOT. Däremot stämmer det att nipplarna var lila när jag såg mig i spegeln plus att jag skulle färga håret blont men blev gulhårig.

Torsk på tutten.

I måndags när vi var och fixade vaccinet åt grabbarna fick vi även reda på att de har torsk. Jaha? Torsk är tydligen det svenska ordet för en svamp som bebisar lätt får i munnen. Ja så frågade hon mig om hur mina bröst kändes, om de hade kliat då torsken kan smittas från deras mun till mina brön. När hon sa det så slog det mig att ja visst har de kliat, så hon geggade på någon lila sörja vilket jag glömde dagen efter när jag skulle duscha och såg mig själv i spegeln. Lila nipples! Fan va charmigt.
Nu penslar vi i alla fall deras munnar med bikarbonatlösning och även mina brön får sig en dusch av det några gånger om dagen.

363.

Så kom då dagen då prinsarna skulle få sin första vaccination. Det var två sprutor som togs i varsitt ben. Den första sprutan skrek de av, den andra SKREK de av. Oj vad de tog i, de blev alldeles röda i ansiktet de små stackarna. Som tur var hade karln min förberett varsin flaska med mat som de fick direkt efter vilket lugnade dem.
Sköterskan sa att de kan få ont i benen och bli väldigt trötta. De har sovit sedan de fick sprutan med undantag för matning, så jag gissar att det inte blir så mycket sömn för denna familj i natt. Jag hoppas dock jag har fel för imorgon är det återigen dags för mig att dra med en av ungarna till gymmet för att köra ett pass. Håller tummarna att den jag väljer att ta med sover passet igenom som förra gången. Då blir mamma glad.


                                   Bild från igår, grabbarna är ovetandes om vad som komma skall.