449.

Jag har fått cravings på sushi. För kanske en månad sedan gillade jag inte ens sushi. Sedan slog det bara till och nu sitter jag här och verkligen längtar efter sushi. Åt det igår men känner ändå ett begär. Haha så tokigt det kan gå. Så för er som inte gillar't men vill gilla't, ät det två tre gånger och sedan är du fast.
Jag ville verkligen lära mig att tycka om det för att det såg så förbaskat gott ut, och nu har jag lärt mig. Tjo-fucking-ho!

448.

Saknar landet. Saknar att bara kunna gå utanför dörren och slippa allt meck med trappor och barn i ryggsäckar. (Detta skrevs igår 2011-04-29).
Saknar mitt inlägg som jag skrev igår, men som försvann när jag klickade på publicera.. Blir så sur, men ska försöka minnas vad jag skrev.



Jag är väldigt nära att lägga upp en annons på Blocket angående ett byte av barn. Mina prinsar är just nu inne i en gnällperiod som heter duga. Leon har snart varit i denna period i tre veckor. Hur länge kan en period pågå? Julian har under denna tid varit en solstråle så gott som hela tiden, men för tre dagar sedan bestämde han sig för att joina brorsan och började gnälla minst lika mycket. Skönt. Jag tror inte att jag behöver skriva att det tär på mig. Det äter upp mig sakta inifrån. Känner inte riktigt att jag kan vara den glada mamman jag vill vara. All energi går åt till att bita ihop för att inte få ett raseriutbrott. Jag vet att jag inte kan vara arg på dem, men jag blir bara så frustrerad. Saknar ju mina solstrålar så nu får denna gnällperiod gärna ta slut. Kan inte bara alla tänder ploppa upp (om det nu är de som orsakar detta jämmer och elände) så vi har detta gnäll överstökat?

Nu är det i alla fall helg. Solen skiner. Karln är ledig. Imorgon ska vi resa långt (Järna) för att träffa karlns pappa och mormor som är på Sverigebesök från Tyskland. Det ska bli spännande, det är andra gången jag träffar dem. Och jag som verkligen rockar stenhårt på tyska!!! Tror fan kidsen är bättre än jag på att prata deutsch. Men jag får nicka och se glad ut när de säger något till mig :)

446.

Idag fyller min lillasyster Ulle Bulle Bajsbrun 24 barre. Congratulations to you my deer (jepps, du är mitt lilla rådjur...eller hjort eller vad fan det nu betyder).

Snart kommer hon hit så jag må väl ta och städa undan lite här i lyan. Tjing!

445.



Nu är vi åter hemma från landet. Det var skönt att komma hem till sitt eget igen även om det är überskönt att vara på landet och slippa alla trappor. Men vi saknade ju fadern i huset som var tvungen att vara hemma och jobba. Nu har vi hämtat mycket luft och är redo att möta en underbar tid - våren. Nu kommer det ju verkligen explodera. Jag tycker man ser skillnad på träd och buskar från dag till dag. Härligt. Blir bara till att knapra Clarityn nu så att man orkar med all grönska.



Ungarna gör framsteg hela tiden känns det som. Leons två små gaddar i underkäken är så gott som uppe, Julians tänder börjar från andra hållet och tittar ut i överkäken. Leon säger Mamma, Julian är ett bentag från att krypa och är på väg att ställa sig upp mot allt han kommer över. Sitter brorsan i närheten så klättrar han på honom, vilket inte är speciellt uppskattat av Leon. Just nu är han visserligen i en riktig gnällperiod och gnäller typ så fort han får tillfälle vilket äter upp mig inifrån. Det liksom gnager i mig. Jag pallar inte med det. Han kan vara nymatad, nysoven (eget ord), nyss bytt blöjan och ändå så gnäller han. Gah!
Men jag kan nästa sekund bara värmas i hela kroppen av kärlek och stolthet över dem. Som i morse när karln kom in med båda på armen och la sig bredvid mig i sängen. Våra två små prinsar. När de sedan har somnat är de ju världens gosigaste utan konkurrens och allt gnäll i världen är glömt.

Är på landet med mina små prinsar och vi n...

img_0939 (MMS)

Är på landet med mina små prinsar och vi njuter av var dag. Solen ska skina på oss varje dag om man får tro SMHI och det väljer jag att göra. Vi har även varit på promenad med den "nya" vagnen. Grabbarna har sovit riktigt gott i den så jag tror den får godkänt.

443.

Vi bor ju högst upp, tre trappor utan hiss. Det är kanske inte det mest optimala med tvillingar, men vi får det att funka, det måste funka. Vi hade upptäckt att vi var gravida och ville då flytta till en trea så att barnet kunde få ett eget rum. Vi fick lägenheten och gick sedan på ultraljud - tvillingar.

Nu gör vi det vi kan för att underlätta för oss själva. Har numera investerat i en awsome ryggsäck som jag tar den tyngste lilla knatten i, Leon. Tar den andra på framsidan. Sedan knatar jag upp och ner för alla trappor. Behöver jag nämna att jag blir svettig?

442.



Klockan är halv nio och jag har redan hunnit käka frulle och göra kyckling i ugn. Jag känner mig duktig. Nu ska jag bara fortsätta med det duktiga och göra rent här hemma för ikväll kommer det massa brudar hem hit och då ska det vara cleant.

Underbart väder idag. Snart ska vi göra i ordning oss för att dra ut med Martina och Harry på vår dagliga promenad. Gissar på att man inte behöver ha överdrivet med kläder på sig. Underbart!

Igår var det Ljusruset och vi bidrog med l...

img_1179 (MMS)

Igår var det Ljusruset och vi bidrog med lite spring i benen. Tyvärr vann Älvsjö, men det gör inte så mycket, det var kul att springa en runda på kvällskvisten.

440.


                                                      Jag vill ha just den leksaken!

Just nu sker det väldigt mycket hos mina små prinsar. Runt åtta månader är det tydligen mycket som sker även i hjärnan.

¤ Man märker att de vill så mycket mer.
¤ De vill komma fram
¤ 
De vill kommunicera
¤ De vill utforska både leksaker och andra saker.
¤ De "klarar sig mer själva" (dvs de kan leka själva en längre stund)
¤ De börjar uppfatta att de har en bror

Sedan ligger de lite olika i utvecklingen, det känns lite som att de känner har brorsan klarat det så fixar jag något annat. Leon har sagt mamma. Det är ju inte riktigt så att han ropat: Mamma! Men från att säga AMAMMAMMAMAMMMAMAAM, så har han kortat av det rätt och slätt till Mamma.
Julian överraskade oss ju häromdagen med att ställa sig upp i sängen. Wow. Han är även väldigt rörlig. Sätter man honom någonstans på golvet så sitter han definitivt någon annanstans när man tittar nästa gång. Han har inte lärt sig krypa framåt än, men bakåt ålar han sig. Ja vet inte riktigt hur han rör sig runt, sitter och hoppar på rumpan kanske? Lägger sig ner och rullar lite.

Båda "pratar" för fullt. Det låter som att de verkligen har massor att berätta om. De kan även prata med varandra. Sitter de bredvid varandra på golvet eller i matstolarna, sträcker de sig gärna över till den andre och tittar mycket och känner mycket. Sitter de på golvet så kan de nästan slänga sig över varandra och man ser att de vill krama och pussa varandra. Nu är det extra mysigt när de är förkylda och i och med att de inte har någon kontroll, då blir det lite mysiga spår på varderas huvud efter lite snor från brodern. Leon, som har hår, får ju i alla fall schysst slickad frilla.

Jag älskar verkligen att sitta och titta på deras samspel sinsemellan. Det är så enormt fascinerande. Jag är så glad för deras skull att de har varandra. Det är så kul att se hur de och deras band med varandra stärks och utvecklas.

Mina söner.

439.

Igår kan vi nog räkna som en liten dag att skriva upp i almanackan.

Vi hade lagt barnen för sin eftermiddagsnap och efter tre minuter hörde vi att det var knäpp tyst inne i deras rum. Wow, det var snabbt de somnade tänkte vi. Vi funderade inte så mycket mer på det utan tänkte att de sov, men när jag tittar in genom dörrglipan så ser jag inte Julian ligga vid sin huvudkudde. Jaha, då har han väl glidit ner till fotändan (har ställt upp sängarna en liten bit då de är så täppta). När jag tittar in lite mer ser jag en väldigt nöjd liten pojke STÅ i sängen. Han har alltså på egen han tagit sig upp till stående med hjälp av spjälorna.

Stolt mamma? Japp :)

438.

Grabbarnas läge har väl blivit en smula bättre. De är lite piggare men har fortfarande mysiga näsor som rinner och en hosta som inte verkar vilja ge med sig, men vi gör allt vi kan för att bli krya.

Igår, när det typ var sommarvärme, skulle vi ta oss ut för att inhandla lite allergitabletter till denna mor. Oj, vad det rinner i näsa och ögon och kliar i näsan så man nyser femton gånger i rad. Hur som helst. På tillbakavägen gick vi förbi en liten lekpark där det fanns gungor. Det slutade med att vi satte kidsen i varsin och svingade de lite smått fram och tillbaka. Reaktionen var likgiltig. Varken glada eller ledsna.


437.

Sorry för kass uppdatering. Har tre sjuka prinsar hemma så just nu går all energi åt till att snyta och hålla barn glada.

Igår var det soligt så snyggkepsarna åkte ...

img_8427 (MMS)

Igår var det soligt så snyggkepsarna åkte på. Coolaste kidsen i stan!

436.

Leon och jag leker lite medan vi väntar på att brorsan ska vakna.

435.

I fredags kom syster och mor över för att vara barnvakt till kidsen medan far och jag for till en av mina favoritaffärer (yes, jag är typisk Svensson) Ikea. Hade egentligen två saker jag skulle införskaffa, vardagsrumsbord och en matta till ungarnas rum. Jag fick med mig det och lite andra småsaker som kan vara bra att ha. Så blir det alltid för min del.

Åh, jag skulle kunna gå på Ikea i timmar. Nu visste jag ju vad jag skulle ha så farsan och jag nästan sprang igenom butiken, så jag roffade åt mig saker i farten.

Tanken var att pappa skulle köpa med sig matstolar till ungarna och ta med sig till landet, men det blev att han köpte dem och tog med sig våra gamla. Så nu har vi de nya stolarna här hemma. De är mycket billigare och de är mycket mer praktiska. Så nu är mamman glad och även ungarna tycker att borden på stolarna är toppen.



Jag ska försöka få till ett litet foto på det nya vardagsrumsbordet också. Har förhoppningsvis någon gammal bild på det andra bordet också så kan man jämföra.

434.

Idag tänkte jag umgås med dessa människor.
ö

433. (OBS, långt inlägg)


                        Rosa rosor är något som alltid kommer få mig att tänka på farmor.

Gårdagen.

Vad ska man säga? Så svårt att beskriva då det på något sätt ändå är dubbelt. Begravningen var alldeles perfekt, den höll på lagom länge, det var inte alls så mycket Gud-babbel som jag föreställt mig (farmor var inte troende så det hade varit jättekonstigt om det hade varit mycket prat om sådant), kistan och blomarrangemanget på var verkligen farmor. Hade hon fått välja själv så hade hon valt att det skulle sett ut precis så.
Farbror Sven spelade två låtar på gitarr tillsammans med en som spelade klarinett. Vackert. Det lättade liksom upp stämningen lite, till skillnad från orgeln.

Fan så man grät. Jag visste att jag skulle börja böla redan innan. Fast när vi först stod utanför och väntade på att gå in så kände jag mig hyfsat stark, men när vi hälsade runt på släkten så var det en som sa: "Åh, jag förstår att det här blir extra jobbigt för dig." Då började jag så klart tänka och kunde inte hålla tårarna tillbaka.
Hann lugna ner mig lite, men när vi sedan satte oss ner i kapellet och man insåg varför vi var där så brast det igen.

Det gick upp och ner hela tiden. Man lugnade ner sig lite ibland, kom en sekund senare att tänka på farmor och då började tårarna rinna och så fortsatte det så. Till en början sov ungarna i vagnen, men vaknade hyfsat snabbt så vi satt med varsin unge i knät, vilket hjälpte väldigt mycket för min del. Då fick jag något annat att fokusera på.

Jag satt med Leon och hade honom ibland sittandes och ibland ståendes i mitt knä. När jag första gången ställde honom upp hade prästen precis höjt sina händer och sagt: "Vi ber" och därefter börjat prata/be med ryggen mot oss. Jag vet inte hur många som hörde det, men de som satt på vår sida hörde det definitivt, Leon fjärtade!
För min del var det lite av en räddning, annars hade jag hulkat mig igenom ceremonin. Detta ledde till att systrarna och jag bytte blickar och kämpade med att inte börja asgarva. Farmor hade humor så jag tror inte att hon tog illa upp av att vi skrattade under hennes begravning. Jag tror även hon log i sin kista.

När det sedan skulle avslutas med att vi skulle ta farväl vid kistan så började så klart tårarna rinna igen. Att se första fastern gå upp och lägga ner de rosa blommorna på kistan samtidigt som hon fäller några tårar och säger något i stil med: "Hejdå lilla mamma" får en ju inte direkt att le. Som jag grät. När jag sedan ser en av kusinerna brista ut i ordentlig gråt vid kistan så brister det såklart ännu mer. Man vill gå fram och ge en kram men samtidigt inser man att man är precis lika fragile (kommer inte på ordet på svenska).
När vi sedan skulle gå upp så kunde jag inte tänka klart. Jag grät och grät och grät. Skakade som en tok när jag la ner blommorna från Leon och mig. Sedan var det svårt att behärska gråten när man satt sig ner för att vänta på att alla skulle få säga hejdå. Det var riktigt svårt att se mormor gråtandes säga hejdå till farmor.

Efter var det riktigt skönt att komma ut från det varma kapellet till den lite kylande vinden. Det kändes friskt och svalkande för ett rödgråtet ansikte.

Sedan åkte vi i samlad trupp hem till farmor för att umgås, prata minnen och äta en liten bit. När jag först fick höra att vi skulle vara hemma hos henne fick jag lite panik. Jag trodde nästan att det skulle bli värre än begravningen. Det blev det inte. Men visst var det jobbigt. Hon satt inte i matrummet när jag tittade in, jag hörde inte hennes släpande tofflor när jag lyssnade efter, jag kindpussades inte med henne när jag och gick. Hon fanns på ett sätt där, man kände hennes närvaro, men när man tänkte efter så insåg man.

Hade inte släkten varit där, hade vi inte alla varit samlade hade det  varit så himla mycket svårare än det var. Man hann på något sätt inte riktigt känna att man var där, i farmors hus, utan att hon faktiskt var där. Vilket hon alltid varit. Farmor är liksom urmodern i vår släkt. Alltid där.
Nu får hon istället titta ner på oss från himlen och se hur hennes familj ständigt uttökas.



Tack farmor för igår. Tack för att du satt en guldkant på i alla fall mitt liv. Jag hoppas verkligen att farfar och du nu får träffas och leva det liv efter pensionen ni aldrig hann.
Jag älskar dig!