488.



Precis som så många andra så har jag världens bästa föräldrar. Men jag är ledsen att släppa bomben; Jag har världens bästa föräldrar, no competition.

Mor
min är den bästa modern ever. Önskar jag själv blir som hon. Hon finns alltid där och hon vet ALLT. Ofta vill jag inte ta beslut innan jag har hunnit prata med mamma om det och fått hennes syn på det hela. Från det att kidsen damp ner i våra liv har hon alltid funnits där och hjälpt oss i vått och torrt. Hon har kommit över och lagat mat, diskat, hjälpt till med kidsen, hjälpt oss plocka undan (i början såg det ut som kaos här hemma) och allmänt varit en stöttepelare.
Mamma lagar mat, all mat, den bästa maten. Det är alltid en fröjd att komma hem till henne och bli bjuden på mat.
Far min är den bästa fadern ever. Pappa är en björn, en nallebjörn. Liksom genomsnäll. Han tror sällan eller aldrig ont om någon.
Minns middagarna vi hade när alla barn fortfarande bodde hemma. Mamma som propsade på att familjen alltid skulle äta tillsammans tackade tidigt för sig för att ""hälsa på kudden", medan vi barn och far satt kvar. Ofta i timmar. Pappa har alltid haft en lösning på saker och ting, och precis som mor så har han svar på allting.
Pappa lagar inte mat, inte alls, han köper mat. Som vi har hånat honom :)

Ja, nu var ju detta bara en väldigt kort beskrivning av mina föräldrar, men de är de bästa.

Älskar er! ♥


Dag 1Presentera mig själv.
Dag 2Min första kärlek.
Dag 3Mina föräldrar.
Dag 4Det här åt jag idag.
Dag 5Vad är kärlek.
Dag 6Min dag.
Dag 7Min bästa vän.
Dag 8 Ett ögonblick.
Dag 9Min tro.
Dag 10Det här hade jag på mig idag.
Dag 11Mina syskon.
Dag 12I min handväska.
Dag 13Den här veckan.
Dag 14Vad hade jag på mig idag.
Dag 15Mina drömmar.
Dag 16Min första kyss.
Dag 17Mitt favoritminne.
Dag 18Min favoritfödelsedag.
Dag 19Detta ångrar jag.
Dag 20Den här månaden.
Dag 21Ett annat ögonblick.
Dag 22Det här upprör mig.
Dag 23Det här får mig att må bättre.
Dag 24Det här får mig att gråta.
Dag 25En första.
Dag 26Mina rädslor.
Dag 27 Min favoritplats.
Dag 28Det här saknar jag.
Dag 29Mina ambitioner.
Dag 30Ett sista ögonblick.

487.





Åh, Julian har hittat en ny vän - Lammet. Han har väl varit lite intresserad av sin snutt-Tiger tidigare, men med detta lilla lamm så gosar han enormt. Han kan ta upp det och bara hålla det tätt, eller lägga huvudet på det och gosa. Han blir jätteglad när man trycker det mot hans ansikte, som om han ska pussa det.
Det är ju bara så gosigt!

486.


                                                  Fina Linn.

Åh, jag blir så besviken. I lördags drog jag med mig Linn och Elin ut i skogen och försökte mig på några fotografin. De ville ha några och jag ville öva mig. När vi kollade in fotona i kameran såg det bra ut, men när jag sedan la in de på datorn blev jag så besviken. Jag vet inte om jag var full när jag tog dem eller om det är något knas med min autofokus. De flesta blev tyvärr suddiga, så jag vill bara ge mig ut och ta nya bilder.

485.

Vad jag skulle vilja definiera som min första riktiga kärlek var även min första pojkvän. Visst hade jag varit intresserad av killar innan honom, men nu så här i efterhand så inser jag att det inte var kärlek. För min del känns det som att kärlek ska vara besvarad, annars är det åtrå.
Hur som helst så var jag i alla fall kär i Orre, som vi alla kallade honom, fast han egentligen hette Rikard. Det blev lite krångligt då mormor och farmor propsade på att nämna honom vid hans riktiga namn. Men för mig var han ju verkligen inte Rikard, han var Orre. Och honom var jag kär i.

Dag 1Presentera mig själv.
Dag 2Min första kärlek.
Dag 3Mina föräldrar.
Dag 4Det här åt jag idag.
Dag 5Vad är kärlek.
Dag 6Min dag.
Dag 7Min bästa vän.
Dag 8 Ett ögonblick.
Dag 9Min tro.
Dag 10Det här hade jag på mig idag.
Dag 11Mina syskon.
Dag 12I min handväska.
Dag 13Den här veckan.
Dag 14Vad hade jag på mig idag.
Dag 15Mina drömmar.
Dag 16Min första kyss.
Dag 17Mitt favoritminne.
Dag 18Min favoritfödelsedag.
Dag 19Detta ångrar jag.
Dag 20Den här månaden.
Dag 21Ett annat ögonblick.
Dag 22Det här upprör mig.
Dag 23Det här får mig att må bättre.
Dag 24Det här får mig att gråta.
Dag 25En första.
Dag 26Mina rädslor.
Dag 27 Min favoritplats.
Dag 28Det här saknar jag.
Dag 29Mina ambitioner.
Dag 30Ett sista ögonblick.

484.


Balanski 25 år.

Tindra 1 år.

Idag är tydligen sommaren tillbaka. Det ska vara sol hela dagen och runt 24 grader. Mon dieu! Känner två som ska ha kalas idag och en som ska gifta sig. De kan ju inte få mycket bättre väder.

Idag vette sjutton riktigt vad vi ska hitta på. Förmodligen blir det lite provfotografering för min del så tar karln hand om monstrena )japp igår var en helvetisk dag). Efter det vankas det alltså kalas för världens bästa 25-åring. Även i morgon bjuds det på kalas för världens finaste Tindra som fyller ett idag. Grattis!!

483.



Jag har funderat lite och vet inte riktigt om jag har kommit fram till något vettigt. Men nu är det ju så att jag gärna vill utvecklas inom foto och det känns som att jag ständigt fotar samma motiv (mina prinsar) och i samma miljö (hemma).
Så, om du som läser denna blogg vill ställa upp på lite försöksbilder så skriv gärna en kommentar så hittar vi på något. Jag är lååååångt ifrån proffesionell och har precis börjat utforska kameran och är inte säker på inställningar and such. Just därför vill jag ha försökskaniner för att lära mig mer.

Självklart får ni ett antal bilder.

Man måste ju prova lite liksom.

482.



Oj oj oj. Denna vecka är inte nådig. Har saker uppbokat varje dag. Det hör inte till vanligheterna kan jag säga. Det är både kul och förvirrande, jag är ju nämligen som Doris i Hitta Nemo (min favvofilm) och minns inte mycket. Skulle nog behöva införskaffa mig en sådan där flashig fillofax som alla trendiga i-farten-människor har. Inte för att jag är en trendig människa i farten utan för att jag måste skriva ner allt jag bestämt med folk, annars missar jag det.

Igår hade vi besök av två andra tvillingpojkar. En tjej som jobbar på en annan butik i centrum hade nästan precis fått reda på att hon väntade tvillingar när vi hade fått våra så vi höll kontakt under hennes graviditet och sedan när hennes kids kommit så fortsatte vi kontakten. Har tänkt ses några gånger men inte riktigt kommit till skott, men så i går så äntligen. De är sju månader och våra 13 månader så än så länge skiljer det ju i både storlek och utveckling, men det var så kul att träffa en annan tvillingmamma och såklart hennes pojkar.

De var på ett sätt så lika våra. En med mycket hår, en som var kal, en som låg lite före i utvecklingen, en som tog det lugnt med framsteg, en som söker kontakt med brorsan, en som inte är så intresserad av den andra. Ja himla skojsan var det.

481.

                      
                                     Äntligen bajs! Julian läser på så han vet hur man gör när man går på pottan.

Vår granne som nu har flyttat en gård bort ifrån oss var så vänlig och köpte pottor till oss när hon var på IKEA senast, så nästa gång vi ses ska vi få dem. Då blir det nya upplevelser för både barn och mamma. Det ska bli spännande tycker jag. Lika bra att börja i tid känns det som så att de får prova på det. Det är mest för skojs skull som vi börjar nu, det kommer ju inte bli pottbesök så fort någon ska göra sina behov.
Tur att vi har fått en bajsbok av Tant Ann.

480.

                      
                                                   Hug me! Okej, när du är så söt :)

Var över hos Jannike idag och lekte med Yassin och Clara. Som tur var hänkade karln med också så jag slapp ha koll på båda för en gångs skull. Det var nice som vanligt och vi hinkade cola och klämde cocosbollar som vi varit på jakt efter så länge och äntligen hittat.

Det är kul att vi faktiskt lyckats ses en gång varje vecka tre veckor i rad nu. Trots att man kanske inte alltid har så mycket bokat så kan det vara krångligt att få ihop tiden då alla kan. Hoppas verkligen vi håller detta rullande för det är inte bara trevligt för barnen, även vi mammor får utbyte av lite vuxna.

479.

                                      

Presentera mig själv.

Vem är jag? Haha, det lät lite väl filosofiskt.
Just i skrivande stund är jag en tjej på 27 jordsnurr (som alla skrev i KP som ville söka brevvänner) som lever livet som mammaledig. Har gått och skaffat mig två små tvillingprinsar som både mörklägger vissa av mina dagar men även kan ljusa upp den gråaste dag och få mig att gråta av kärleken som sprudlar i mitt blödiga hjärta.
Tvillingprinsarna har även en far som är min kärlek i livet. Carsten. Min tysk. Han som gör allt för att jag ska må bra och vara nöjd, han som vet mina svagheter och mina styrkor. Det är liksom honom jag ska leva med, vi som ska bo i ett litet hus, när vi blitt gamla och barnen flugit ut, där det ständigt finns små projekt att pyssla med, han gör grovjobbet, jag fixar smådetaljerna. Vi som ska se både barn och barnbarn växa upp.

Är väl på karriärsplanet ganska kluven just nu. Vet liksom inte alls vad jag vill bli när jag blir stor. Trodde en sak men vet inte riktigt längre. Kanske byter spår helt? Den som lever får se.

Älskar min familj och mina vänner. Riktigt klyschigt, men vad skulle jag göra utan dem? Uppskattar ensamheten väldigt mycket, särskilt sedan man fått barn, men sällskapet av en syster, man eller kompis klår inte mycket. Jag älskar att umgås och bara vara. Kompromisslöst liksom.

Om det är någon situation, program på tv eller bara en bra text med en stark känsla i så sitter jag och gråter. Har nog för bra kontakt med mina känslor. Jag gråter för allt; glädje, sorg, söta barn, fina gester, tragedier, folk som visar att de tycker om varandra, äldre människor (inte surkärringar och gubbjävlar utan de där söta ni vet), folk som vinner saker (typ grannyran med postkodlotteriet). You name it.

Gillar mat gör jag också. Mest att äta den, men laga den har jag inget emot. Fota är något som tänt till ordentligt och jag vill verkligen utvecklas inom det.

Kan inte komma på så mycket mer just nu som kan vara av intresse. Återkommer om det är något mer ni absolut måste veta om mig.

Dag 1Presentera mig själv.
Dag 2Min första kärlek.
Dag 3Mina föräldrar.
Dag 4Det här åt jag idag.
Dag 5Vad är kärlek.
Dag 6Min dag.
Dag 7Min bästa vän.
Dag 8 Ett ögonblick.
Dag 9Min tro.
Dag 10Det här hade jag på mig idag.
Dag 11Mina syskon.
Dag 12I min handväska.
Dag 13Den här veckan.
Dag 14Vad hade jag på mig idag.
Dag 15Mina drömmar.
Dag 16Min första kyss.
Dag 17Mitt favoritminne.
Dag 18Min favoritfödelsedag.
Dag 19Detta ångrar jag.
Dag 20Den här månaden.
Dag 21Ett annat ögonblick.
Dag 22Det här upprör mig.
Dag 23Det här får mig att må bättre.
Dag 24Det här får mig att gråta.
Dag 25En första.
Dag 26Mina rädslor.
Dag 27 Min favoritplats.
Dag 28Det här saknar jag.
Dag 29Mina ambitioner.
Dag 30Ett sista ögonblick.

477.


En bild som jag tog igår. Blev väldigt nöjd faktiskt. Första bilden som jag känner så faktiskt.

Men vad är detta? Tråkväder! Jag som hade tänkt dra ut karln (som är ledig) och kidsen till en park där de har djur, men det känns lite småtråkigt om det ska regna. Det regnar visserligen inte nu men det ser ut som att det skulle kunna börja vilken sekunnd som helst. Vi får väl helt enkelt se hur dagen artar sig.

476.

Egentligen vågar jag väl inte skriva något men de två senaste dagarna har kidsen varit snälla små barn. Det betyder även att jag är en glad mamma. Just  nu är jag en glad mamma som sitter och håller tummarna att det ska fortsätta så här, åt rätt håll liksom.

Igår hade vi lite besök av bror och syster E som gjorde mig lite sällskap på dagen, på kvällen (hör och häpna) var denna mor ute på tjejmiddag. Så jäkla skönt att komma bort. Pinsamt nog så var jag aptrött redan runt tio. Men vi var två trötta som tog steget och åkte hem.

Idag hade vi besök av karlns mor, bror och hans flickvän. Alltid lika trevlans. Vi käkade lite, lekte lite med barnen och sedan gick vi till parken och gungade lite och lekte i sandlådan. Det var uppskattat hos småglinen. Mor deras sprang mest runt och lekte paparazzi.


Julian diggar gungan.

Även Leon tycker att det är fun stuff.

En av de roligaste sakerna just nu är att stå upp själv utan stöd.

Stabilt.

475.


Julian lugn, än så länge.

Även Leon lugn, än så länge.

Tindra var nypiercad och lugn hela tiden.

Kill me slowly.

Vad ska jag ta mig till? Jag har bett en stilla bön att Leon ska ta efter Julian i det avseende att han kan leka själv/underhålla sig själv, inte behöver klättra på mig konstant och att han är lättroad. I och med att jag har två så skulle det underlätta en hel del.

Men icke.

Istället har bönen slagit knut på sig själv och vänt på sig ut och in. Julian har nu tydligen tagit efter Leon. Idag har de varit för jävliga rent ut sagt. Vi har haft Jessica och Tindra på besök och då tänkte ju jag (naiv som jag är) att de skulle tycka det var jättekul med andra människor än mamma. Tydligen inte.
Efter en eftermiddagsnap så vaknade båda på fel sida. De gnällde, Julian använde sitt nya röstläge (falsett), de bet varandra, slog varandra, Leon klängde på mig (jag svettades som en gris), de reste sig upp och stod fritt utan stöd på varsitt håll vilket resulterade i att jag var tvungen att slänga mig hit och dit för att eventuellt ta emot fallande barn.

Usch, säger jag bara. Hemsk dag. Snälla barn vakna upp med ett leende i morgon och bli gamla vanliga Julian och Leon (gamla Leon som var glad och inte gnällde).

Pust. Jag är körd.

474.

Grabbarna leker inte så mycket med varandra, utan mest bredvidlekar. Men ibland så händer det. För det mesta är det samma lek, tittut. De står på varsin sida av vardagsrumsbordet och står upp ena stunden för att sedan huka sig och titta under bordet för att få ögonkontakt med brorsan. Det är tydligen skitkul för det får båda att skratta högt. Då sitter denna lilla modern och ler och försöker febrilt få med det på film. Har nog en hel del klipp på det.


Brorsan var inte där...

Kanske är han här....

Hahahahahahhahahhahahhaha. Jag ser dig!

473.


Ena stunden retar jag gallfeber på min mor, nästa stund är jag världens gullunge och jätteglad.

Mamma tycker jag är svår att fånga på bild då jag mest kryper omkring och utforskar saker.

Grr, idag har inte varit någon bra dag. Hade planerat att gå till en park här i närheten och titta lite på deras djur. Passa på när det var finfint väde liksomr. Så vi tog det lite lugnt på morgonen, jag plockade lite medan kidsen tog en förmiddagsnap. När de senare vaknade så bröt helvetet lös.

Vi satt först i vardagsrummet och lekte lite, Leon gnällde (behöver jag ens skriva "som vanligt"?), så jag tänkte att det var dags att ge dem ett mål mat så vi kunde ge oss av direkt efter. Plockar ut dem i köket och sätter dem i stolarna, plockar fram en burk mat och hör kluck, kluck, kluck. Hmm, tänkte jag, inte låter väl en stängd flaska så? Nej, det gör den inte. Det står alltså en öppen saftflaska i vårt skafferi som ramlat när jag tog ut burken. Mitt stolpskott till syster (som var här igår eller förrgår och drack saft) har inte skruvat på korken, varpå min karl i god tro ställt in den i skafferiet, varpå den bokstavligen spottar ut sitt innehåll i hela skafferiet när den välter.

Wo-fucking-hoo. Inte riktigt vad jag behövde. Medan jag spottade, fräste och svor, kastade prylar som droppade av kletig saft så börjar såklart Leon sitt gnällande. Jag tror jag förbrännde en hel del där. Jag blev svettig som en gris och självklart hade det runnit ut på golvet så mina fötter fastnade och klibbade. Blev tvungen att hälla över allt innehåll från förpackningar i papper till plastbunkar då saften annars skulle gått igenom förpackningen... Nej usch.

Det hela slutade med att vi ställde in djurbesöket och stannade hemma. Kände mig som en riktigt dålig mor, men jag hade bara inte orken. Detta konstanta gnällande tar verkligen ALL min energi. Det låter kanske klent och att en mor ska ha tålamodet att klara det, men jag gör det bara inte. Jag är helt slut.

472.


Yassin

Clara

Julian

Leon

Oj, jag råkade visst somna en stund i soffan. Dock endast tio minuter men skönt var det.

Vi har haft besök av ungarnas kompisar Yassin och Clara idag, med mödrar såklart. Mina gamla klasskompisar Jannike och Sara. Det är roligt att vi har fått upp kontakten igen efter några år. De har visserligen haft kontakt hela tiden, men jag tycker det är kul att träffa dem igen. Nu har vi ju definitivt en gemensam sak i alla fall - barn. Och de är i ungefär samma ålder alla fyra. Mina grabbar är äldst, Yassin är en och en halv månad yngre än dem och Clara är sju månader yngre. Det är perfekt.

Nej nu måste jag leka med kidsen och öva på att gå :)

471.


Mammas duktiga pojke.

Det är larvigt vad stolt man kan bli som mor. Jag är en väldigt blödig person som kan börja böla för minsta lilla sak.

Sedan igår eftermiddag har Julian gjort mer och mer tendenser till att börja gå, han tog ett steg igår. Imorse tog han stöd mot mig och ställde sig upp, släppte taget och såg skitglad ut, jag sträckte ut armarna mot honom och sa att han skulle komma till mig. TRE steg. Undrar vem som blev gladast av honom och mig? Lite senare ställer han sig upp mot skåpen som de alltid slår på, vänder sig om och släpper taget, lika glad denna gång. Jag sträcker ut mina armar igen och han tar typ fyra fem steg!!

Har sagt ganska länge att jag inte har någon brådska med att de ska börja gå, men bara för den sakens skull så betyder det inte att man inte blir stolt som tuppen när det väl händer.

Tror inte att det är så långt borta för Leon heller. Han står nämligen riktigt stabilt, kan stå hur länge som helst utan stöd nu, men förstår inte riktigt det där med att sätta ena foten framför den andra. Men det kommer. Kanske ska börja med en unge åt gången :)

470.



Det är något som lockar mina söner till att slå på skåpsdörrarna (så det dånar ordentligt)... Kanske trots, då mamma altid säger Aja baja!

Förra veckan jobbade ju Leon på att få mig att må så dåligt som möjligt, genom att inte vara tyst en sekund och ständigt klänga på mig. Han gnällde konstant. Det ljudet började sakta men säkert äta upp mig inifrån. Det kändes som att jag fick ett magsår som bara växte sig större och större och till slut gjorde ett synligt hål i magen och i öronen fick jag skavsår som till slut blödde.
Okej kanske riktigt så farligt kanske det inte var, men det kändes så. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit de senaste dagarna. Jag orkar inte. Är helt slut som människa. Är även grymt besviken på mig själv att jag inte kan ha överseende med att han är i någon fas eller att det kliar på grund av nya tänder eller något.
Ska inte mammor ha tålamod? Då är jag ingen mamma. Mitt tålamod tog slut typ förra onsdagen.

Gah. Så om någon känner för att vara barnvakt, om så bara till Leon så är det mer än välkommet. Tror dock inte att det är välkommet från hans sida då han är sjukt mammig och pappig just nu. Suck.

Men trots detta så är det så sinnes vad man kan älska dessa små varelser. När de trots allt leker med varandra, när de leker med mig, när de sitter och tittar och vänder på leksaker fram och tillbaka. När de kör varandra i gåvagnen, när båda tar varsin bobby car och vandrar iväg och vinkar (okej bara Julian som vinkar än så länge, trots att vi övat sen typ fyra månader tillbaka. Kom igen Leon ;), när de kiknar av skratt för att man kastar en boll eller tar den ifrån dem, när de kommer och gosar in sig i ens knä, när de sover, när de blir glada för att vi läser en bok.

Ja jävlar vad man kan vara grymt irriterad och arg för att sedan bubbla över av kärlek och faktiskt gråta för det. Snacka om att mammalivet kan få en att flippa, vända på en femöring.
Trots allt jävla gnäll, som jag faktiskt avskyr över allt annat just nu, så vill jag inte byta bort mammalivet för något i världen. Och det tillsammans med Carsten. Det är liksom bara vi. Det är liksom bara kärlek. Fan. KÄRLEK liksom.

469.

Åh, jag längtar till ikväll. Då kommer vår första leverans med Linas matkasse. Vi hade den förra året också på höstkanten. Mest för att vi var lite vilse i kolan vad gällde vardagsrutiner och så efter att kidsen pluppat ner i vårt liv. Vi var verkligen jättenöjda med kassen, med både god mat och bra recept. Dock blev inte allt lagat då de tunga recepten blev lite som en spärr för mig. Tänkte typ i banorna; Jag har tvillingar nu, hinner inte alls stå och laga något långkok. Så då blev det att det slängdes och i och med det så förlorade vi ju pengar.
Men nu har vi kommit in i vardagsrutiner och jag känner mig mer säker på matlagning så nu längtar jag verkligen efter att få en massa inspiration med nya recept.

Ska försöka fota lite och ge tips.

468.



Köpte faktiskt varsin mössa till kidsen för någon vecka sedan. Tänkte att det faktiskt är lika bra att investera i det i tid då man faktiskt kan överraskas med plötslig kyla redan i augusti, september och vi vill ju inte att ungarna åker på en öroninflammation igen.

Måste säga att jag diggar Leons mössa mest. Den är så klockren på honom. I och med att han faktiskt har hår, men det är helt ostyrbart så passar den honom.

467.



I morgon ber jag till vädergudarna att det inte regnar. Det får gärna vara lätt mulet, men inget regn tack.

Har ju köpt en massa webbkurser av Emelie Ohlsson och går nu igenom de febrilt i hopp om att utvecklas lite i mitt fotande. Är ni intresserade av foto och vill utvecklas och nå längre så kan jag varmt rekommendera hennes kurser, hon är pedagogisk och personlig. Det känns verkligen som att hon har kursen för dig.

Hur som helst så ska hela familjen ut i morgon så att jag kan få prova fota lite. Har ju inte riktigt kunna prova mitt teleobjektiv så mycket som jag velat. Känns ju lite småtråkigt att alla bilder jag tar typ är från vardagsrummet. Jag spyr på vardagsrummet snart.

466.


Mr. Gnällspik som i sin pyjamas är den gosigaste ungen i stan som jag bara vill krama sönder....

Under den veckan som precis varit har Leon varit en riktig gnällspik. Vad jag än har gjort eller inte gjort så har han något att gnälla över. Lämnar jag rummet - gnäll. Sitter jag på golvet - gnäll. Får han klättra på mig och komma upp i knät - gnäll. Leker jag med brorsan - gnäll. Leker jag med honom - gnäll.

Jag tror ni förstår vad jag menar. Jag har fått krupp och typ slitit av mig allt hår i frustration, känner ibland hur hjärtat inte slår som det bör och hur det bränner i mag(sårs)trakten. Vill ju bara komma på vad jag ska göra för att få honom nöjd. Minns hur det var i cirka två månader runt påsk där då han inte lärt sig krypa än, men brorsan visste hur. Då var det konstant gnäll två månader i rad. Det pallar jag bara inte. Vad är det nu? Att han inte kan gå? Det är inte långt borta, varken för honom eller brorsan. Tror inte att det är det visserligen för han kan ju ta sig fram antingen när han håller i saker eller kryper.

Denna helg är karln ledig lördag, söndag och även måndag. Det är så sjukt skönt att ha så många dagars avlastning. Visst, vi är ju fortfarande tillsammans jag och barnen men jag behöver inte göra allt själv. Idag ville karln avlasta mig och tog därför Leon och drog till badet några timmar (läs; typ hela dagen). Det var första gången på oerhört länge som jag bara hade en unge åt gången. Vilken lyx. Jag hade hur mycket tid som helst till övers. Julian klarar sig ju för det mesta själv och utforskar leksaker på egen hand utan att jag måste sitta med och hålla handen (som med Leon). Hann därför fixa lite hushållsarbete och laga mat.

Fick besök sedan av Ballen, två av systrarna och mor min. Satt och pratade över lite mat, choklad och kakor. Gött.

465.

Karln har ledig helg nu, och även måndagen. Det vill säga tre dagars sammanhängande ledighet. Så skönt. Så nu hänger vi hela familjen så återkommer jag med lite updates typ ikväll eller imorgon.

Skittråkigt inlägg....

464.

Barnen. Pojkarna. Tvillingarna. Sönerna. Bröderna. Pojkspolingarna.

De har ju gått och blivit så stora. Ett helt år fyllde de den första augusti. Ett år.
I ungefär en månad innan det hände, gick jag och tänkte ofta och mycket på hur tiden innan de kom såg ut, och även de första dagarna efter.
Dagarna innan var jag fet som en valross och rejält trött på att vara gravid, trots att jag visste att det kunde vara en hel månad kvar tills de damp ned. Det var riktigt varmt i vår lägenhet där jag spenderade större delen av min tid och jag låg i soffan med fläkten på högsta nivån och fötterna i stödstrumpor och högläge. Tog jag mig utanför dörren var det oftast i sakta mak och foppatofflor. När jag väl vistades ute trodde jag att det stod i pannan att jag väntade tvillingar :)

Visst syns det att det ligger två där inne?! :)

Min födelsedag kom och vi hade öppet hus hemma för de som ville och kunde. Tydligen klagade jag då på hur trött jag var på att vara gravid. Inte hade vi kunnat ana att bara några timmar senare skulle vi vara föräldrar till de finaste prinsarna på denna jord.

Dagarna efter nedkomsten är lite av en smörja. Alla tolv dagar på sjukhus har liksom sjunkit ihop till en enda. Glädjen var enorm när vi äntligen fick åka hem. Lilla familjen.

I början fick vi, som alla andra, höra; Ta vara på det första året, det går fort. Jag tänkte ofta på det och försökte verkligen vara in the moment. Så jag tycker verkligen att jag tog vara på det första året. Nu sitter vi här och undrar i alla fall vart tiden försvann?

Tänk att de små kletiga knytena som hölls upp framför mig medan jag syddes ihop skulle växa upp och bli sådana vackra, underbara små varelser. Våra söner. Leon. Julian. Jag börjar sakta men säkert förstå att jag är mamma, men tror fortfarande att det är en bit kvar innan det helt och hållet sjunkit in.


Ettårig Julian som ÄLSKAR bollar.

Ettårig Leon som vet hur man posar framför kameran :p

463.



Okej, okej. Jag ska försöka komma igång igen. Finner helt enkelt inte tiden, jag behöver för att sätta mig ner vid datorn och komma på något vettigt att skriva om.
Finner inte heller riktigt ron att sätta mig ner. När ungarna väl sover så "måste" jag göra något annat. Sover de en eftermiddagsnap utnyttjar jag den allt som oftast till att försöka få i mig lunch eller helt enkelt bara lägga mig ner och vila. När de lagt sig för kvällen känner jag mig som mest effektiv och brukar då passa på att städa (vilket är en sak som aldrig verkar kunna läggas på hyllan, det finns alltid något att städa undan), laga mat eller slänga in tvätt i maskinen.

Men jag älskar ju att läsa andras bloggar. Jag läser fortfarande alla mina bloggar och känner väl på så sätt att jag fortfarande är kvar i bloggvärlden, men jag syns ju inte. Är det så viktigt då? Njae, skriver inte direkt för attt synas, mest för att skriva av mig.


462.

Över en månad sedan jag uppdaterade senast. Det har inte hänt sedan jag började blogga för typ fem år sedan. Men jag har inte heller kännt att jag missat något eller att jag hållt mig tillbaka för att inte skriva. Jag har liksom bara inte haft tiden, orken eller lusten.

Vet inte om jag ska uppdatera er om vad vi gjort i sommar. Vi har väl gjort det som de flesta gör? Tagit det lugnt, badat (jag har badat två gånger), solat ytterst lite då kidsen kanske inte föredrar att ligga och steka i solen när det är som varmast, lekt, träffat nära och kära, åkt fram och tillbaka till landet och ätit gott.

Senaste stora saken var att våra underbara små prinsar fyllde ETT år!!! Helt galet. Det firades så klart med pompa och ståt.

Well, innan jag kommer in i flowet igen så kan ni få ett mindre bildregn från den senaste månaden. Håll till godo.

Vi var ju som sagt på en Riga-kryssning.


Morbror Niclas tog studenten, då var det bra med hörselskydd.



Morbror (min) Larsa fyllde 50 och önskade sig ingenting så han fick vin.

En gammal vän från Lillsved var och hälsade på med sin 3-dagarsSixten.

Lunch på ballen är ett måste.

Många som inte sett knoddarna på ett tag tycker Leon har blivit hårfager. Tunnt, men mycket.

Är det för hett i lägenheten tar grabbarna gärna ett dopp i diskhon.

Ibland är de bara söööööööööööta.