530.

Julian greppar kritan och intar minen gubbe utan löständer.
Jaha, jag ska rita?
Tamdaradam.
Konstverk skapas.
Började dagen med att leka lite med ungarna och fixa lite sedan igår kväll. Karln jobbade ju sin sena fredag igår vilket betyder att denna moder oftast sitter ensammen på fredagskvällar och checkar Idol. Men inte denna fredag, då bjöd jag hem mor min och Tant Ann, så jag fick lyxen att få lagad mat och trevligt sällskap.
När klockan tickat på mot middagstid (mitt på dagen) så begav jag mig till jobbet. Lika trevligt som alltid.
Passet var kort och avverkades snabbt, sedan bar det snabbt hemåt för att återigen få lagad mat. Denna gång av mor och morbror min. Utsökt fisksoppa med saffran. Mums!
Herre min je. Klockan är alleredan elva på aftonen och här sitter jag med nunan framför datorskärmen. Skärpning. Hopp i säng och skruva tillbaka klockorna en timme. Vanligtvis hade jag sagt att det skulle bli skönt att få sova en timme längre, men gissar att de små herrarna so snusar nu inte fattar att de gärna får sova en timme längre :/

529.

Tecknet för "V"
Tecknet för "tack"
Tecknet för "glad" (fast med båda händerna)
Har precis skickat in en ansökan om att gå en kurs i vår. Teckenspråk. Jag hoppas att även syrran söker den. Ansökningstuden har redan passerat men man kunde ändå söka i efterhand så just nu håller jag alla små skomakartummar jag har att jag kommer in. Wish me luck och knip gärna era tummar också då detta är något jag velat i flera år men aldrig fått de där jäkla tummarna ur röven.
Nu ska jag skura golv, sedan ska barn hämtas. Trevlig fredag på er gott folk!

528.

Kidsen har blivit väldigt ömsinta med varandra. De pussas väldigt mycket nu för tiden. Mammahjärtat bultar lite extra då  ♥

527.

Kanske en uttjatadkliché, men ack så sann.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Jag har gjort något.

526.

Idag var sista dagen kidsen har fått vara hemma. De har kryat på sig rejält och det är väl lite tack vare att vi har känt att de ska få stanna hemma till de verkligen blivit bättre. Känner inte direkt för att skicka tillbaka (speciellt) Julian för tidigt på grund av hans förkylningsastma. Det känns lite som att det får vara nog nu, nog med sjukdomar. Förstår att det kommer bli en låååång vinter med ihållande kranar som rinner och hosta med mysigt slem och så vidare, men man kan väl få hoppas att det blir ganska milt ändå?
Har försökt komma ut en liten stund varje dag i alla fall då jag tror på att frisk luft inte skadar, tvärtom. Så några mysiga höstbilder har jag hunnit knäppa. Hade velat hinna med lite mer, men vi får se vad helgen bjuder på. Kanske någon som vill agera modell?

525.

Snabbinlägg innan jag ska försöka hinna röja lite här hemma innan kidsen vaknar. Har hunnit klämma en lunchtallrik fylld av lax, ris och sallad. Mums. Det hann även slinka (hehe slinka) ner en kanelgiffel så nu är jag good to go.
Barnen mår lite lite bättre idag, men de blir nog hemma imorgon med för att krya på sig lite ytterligare. Vi märker att de långsamt men säkert går åt det friska hållet. Även om det går i snigeltakt så är vi glada att det är in the right direction.

524.

Leon med kort mörkt hår, ca nio månader.
Leon med ljust, långt och ostyrbart fluff.
Ända sedan födseln har Leon varit den mer hårfagre av våra söner. Om man nu kan kalla tre strån för hårfagert. Men vi har i alla fall funderat på att trimma till hans fjun lite. Just nu ser situationen ut som så att om man är ute och går med dem och han inte har mössa på sig så står hans hår rakt upp och han ser inte klok ut (läs; Underbart vacker) så folk vi möter bjuder på ett leende medan de ser honom. Så nu tänkte vi prova våra frisörgener och se om vi kan putsa frillan lite. Inte alls klippa bort mycket utan mer fixa den frilla han har. Jag återkommer med bildresultat.
Ja, ni ser ju själva (på denna oskarpa bild) hur fjunigt hans hår är :)

523.

Idag hade vi över hela min familj. Alltså min kärnfamilj eller vad man ska kalla det. Min mor och far och två systrar plus en pojkvän. Alltså de delar inte på honom utan det är en av de som är plus pojkvän. Hur som helst så bjöds det på riktigt god mat. De hade köpt med sig kräftor och räkor. Behöver jag nämna att jag käkade 90% av alla räkor själv? Så. Jäkla. Gott. Är fortfarande mätt.
Efter maten satt vi kvar länge och snackade om allt mellan himmel och jord. Älskar min familj. Jag gör't.

522.

När man ha snor i näsan så kan det ibland vara något som torka, fastnar och kittlar och då måste man såklart känna efter vad det kan vara. Det är i alla fall min teori om varför Leon ha börjat peta näsan.
Julian lyckas mest med att kleta ut sitt rinnande snor i hela ansiktet, det är mys. Så när man tror att man torkat allt, upptäcker man så småningom lite torkat klet i pannan. Förkylningstajm, oh yes.

521.

Just nu går livet lite på paus här hemma. Vi har två sjuka sparvar som hostar ut sina lungor. Låter det som. De har ju varit sjuka i ungefär två veckor och vi började sjukperioden med att åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus för att kolla deras andning då det lät väldigt ansträngt. De fick då andas in ventolin som ska hjälpa till att öppna upp och göra det lättare att andas. Med sig hem fick vi flytande ventolin.
I måndags kände vi att det nog var dags att åka in igen då Julians hosta inte lät bättre, snarare sämre. De konstaterade då att han har förkylningsastma. Inget allvarligt så länge man behandlar när det behövs. Var tredje barn har det i åldern 0-5 och det är väldigt vanligt att de växer ifrån det.
Vi fick astmamedicin utskrivet och ska nu ge honom hjälp att andas när det behövs, men vi får inte ge för mycket (vad är det?) då han får betablockare för sitt hjärta. Den kan då slås ut och hjärtat kan börja rusa. Det är inte lätt som förälder att balansera detta då vi vill hjälpa honom att andas, och på ett "vanligt" barn kan man ge detta upp till åtta gånger per dag, men med Julian ska man "inte ge för mycket".
Jag kan säga att man verkligen förstår vad föräldrar menat förut när de säger att de skulle göra vad som helst för att ta sjukdomen från deras barn. Jag skulle verkligen göra vad som helst för att ta Julians hjärtfel och hans hosta. Min lilla lilla sparv, som på något konstigt vis blir min ännu mindre sparv när han är sjuk. Självklart tar jag Leons hosta också. Han har lite mildare dock, men tar ändå i så han blir röd när han hostar.

520.

Idag är det ingen vanlig dag. Inte för mig i alla fall. Inte för min karl heller. Vi firar nämligen fyra underbara år tillsammans.

Liksom va? Vart tog tiden vägen? Nyligen var jag en fräsch nybliven 23-åring som kom singel till en utbildning, nu sitter jag här med man och två gullgossar. Jag hänger inte med. Men fyra underbara år har det varit och hoppas på många fler.

Älskar dig Carsten!

519.



Idag skulle man kunna säga är första dagen på vårt nya liv. Karln jobbar, jag jobbar och barnen är på dagis. Det är så här det kommer se ut ett tag framöver. Vi har lämnat föräldraledigheten bakom oss och nu påbörjat ett helt nytt kapitel i livet där man tvingas pussla ihop varenda liten bit av tiden.

Frukost ska fortfarande hinnas med, vi päron ska förhoppningsvis hinna med en snabbdusch (barnen badar på kvällen), middag ska hinna lagas. På ett konstigt vis har jag nog sett fram lite mot denna tid. Nu är vi verkligen en riktig familj (enligt min gen syn), nu har liksom det riktiga familjelivet börjat. Har kännt lite att tiden gått i slow-mo och att första året varit lite av en prövotid, men den är slut nu och vi är fast anställda som föräldrar. Vi kan inte bli sparkade som päron förrän om 17 år. Kanske att det önskas (många gånger) tidigare.

Nej nu har jag inte tid att sitta här. Har bara varit hemom för att lämna det handlade och ska nu iväg och hämta mina dagisbarn. Crazy. Tjing!

518.

Grattis älskade du på din namnsdag!

517.

Det är så kul att göra bildserier med Julian. Han är en sådan liten pojke som gärna utför saker för att se vad som händer. Här följer en serie om hur han kämpar för att få ett spaghettistrå att fastna på huvudet. Varför? Fråga mig inte.


Hmm, klibbigt. Vad kan vi göra med detta?

Kanske sätta fast det på huvudet?

Hmm, sitter det fast nu eller?

Oj, haha. Mamma sluta fota!!!!

516.

Okej, skrev precis att jag inte vill ge kidsen socker och så.

Ingen regel som inte har ett undantag dock. För häromdagen var det ju kanelbullens dag. Det firades här hemma med lite kanelbullar. Barnen fick smaka på sin första bulle (en fjärdedels) och det verkade uppskattat. Nu väntar vi dock till nästa år då kanelbullens dag är tillbaka innan det blir mer socker :) (Bilder kommer)


515.

Åh, vad irriterande. Det går inte att infoga någon bild till inläggen. Det går inte att göra något annat än att skriva ett inlägg. Antar att blogg.se knasar, tror nämligen inte att det är min dator för ovanlighetens skull. Så jag kan ju förvarna för bildlöst tråkigt inlägg tills det funkar att lägga in. (verkar funka nu)
Hur som helst så har ju kidsen varit lite småsnoriga fram och tillbaka. Aldrig så att det varit tjockt slemsnor (ja just det, jag kanske ska varna känsliga läsare), utan väldigt lätt, enkelt rinnande. Precis som deras mor. Konstant näsdropp. Så vi har egentligen inte tänkt kolla upp det då de varit pigga och ätit precis som de brukar. Däremot började Leon i måndags få lite hosta som lät jobbig. Det rosslade i halsen och dagen efter hade såklart även Julian fått det. Samma kväll fick Leon feber, inte speciellt hög (38,5), men ändå Alvedondags innan läggning.
                                                                           En utslagen feberpojke.

På onsdagskvällen kände vi att hostan nog lät lite för jobbig för båda två, speciellt på natten. De vaknade båda flera gånger och det lät väldigt ansträngande för de små flarnen. Så vi bestämde oss för att åka in till Astrid Lindgrens barnakut morgonen efter. Vad händer då? Jo, jag vaknar med migrän. Så det blev ett eftermiddagsbesök. Kanske var bra det, för det var inte speciellt mycket folk så besöket gick fort. Fick först träffa en läkare som lyssnade på lungorna så att allt såg bra ut. Några minuter senare fick vi träffa en sköterska som lät barnen få inhalera Ventolin som ska hjälpa till att öppna upp och göra det lättare att andas. Fick upprepa detta efter en kvart för att sedan återvända till läkaren som skulle kolla att det hade hjälpt. Det hade det. Så vi fick lite Ventolin utskrivet. Sedan kikade hon även i öron och hals och på Julian såg allt bra ut. Leon hade dock fått öroninflammation så nu går han på penicillin.
Har precis gett Leon en dos penicillin som han spydde upp. Great. Någon som har erfarenhet av barn som inte vill ta penicillin? Hur får man i dem det? Minns att när vi var rnut fem år och äldre så brukade vi få godis efter vi ätit penicillin. Det vill jag inte ge nu. Vill ju inte riktigt ge godis och socker till dem än.

514.

Nu har ju blogg.se äntligen (?) skaffat en app, så jag tänkte att jag måste prova den och se om den fungerar.

Solen skiner, köp gardiner. Vi är hemma båda två idag, karln för att han är sjuk och jag för att jag inte har börjat jobba än. Som sällskap har vi våra barn hemma. Igår eftermiddag såg vi på Leon att han verkade lite hängig och tog då tempen. Feber. Som tur var ingen hög feber men ändå, så han fick lite Alvedon lagom till han skulle somna.
Båda har i natt hostat och hållt på. Det låter inget vidare och man vill helst av allt ta deras hosta och snuva. Själv kan man ju hosta upp slemmet och snyta ut snoret.
Well well. De blir nog hemma imorrn med. Man vill ju inte att de ska smitta ner någon.

513.

Våra kids älskar att bada, det är typ bland det bästa de vet. Tidigare har det varit så att Leon sitter mest still och småplaskar lite i vattnet och ler. Julian sitter bredvid och plaskar för glatta livet medan han skrattar. Men igår så satt båda och plaskade glatt, till och med Leon.

Det blir ju en hel del tvättning av ansiktet efter varje måltid så jag tror de börjar lära sig det nu. Det visade sig i badkaret igår när Julian gång på gång visade nöjt för Leon hur man gör. Jag skojar inte när jag säger att han gjorde det om och om och om och om igen. Får se om Leon lärde sig något.



512.

Har jobbat lite i helgen, men ändå hunnit umgås med familjen och vänner. I lördags kom Ballen hem till oss och käkade nasigoreng. Det var riktigt trevligt och hon är lika trött som vi är på kvällarna så det blev inte så sent. Känner mig till och från som en gammal pensionär. Tror att denna trötthet beror på de sjukt tidiga mornarna som barnen bjuder oss på. I somras hade jag absolut inga problem med att gå upp så tidigt men nu är det ju mörkt som satan när man går upp och då säger min kropp nej. Mina ögon säger nej.
Ser inte fram emot detta mörka halvår som väntar oss, fy fan!

Har även hunnit vara förbi parken och lekt lite med kidsen. Gungorna är ju helt klart favoriterna, wiiiiiii. Passade då på att knäppa lite bilder på småflarnen då det var perfekt ljus att fota i.



Igår fick vi besök två gånger om. Först var Alex förbi med Lillvin...Eller Lillvin och Lillvin. Det kan man nog inte kalla honom längre. Han har ju blivit jättestor! Senast vi sågs var han så liten att han satt och gungade i babysittern, nu kröp han omkring och ville vara överallt och ingenstans. Så jäkla söt unge, med Sveriges största mandelbruna ögon! To die for!
När de hade lämnat oss kom grannarna Martina, Harry och Kira över. Ungarna blev ööööööverlyckliga då Kira kom innanför dörren. De struntar helt i Martina och Harry. Kan ju ta och tillägga att Kira är en hund. Leon blir helt lyrisk och kryper efter vovven, lägger sig på henne, pratar med henne och klappar henne. Kanske ska skaffa en hund i utvecklingssyfte för han snackar konstant när hon är här.

511.

Kände att jag behövde ta ett litet brejk efter senaste inlägget. Jag går och bär omkring på så himla mycket känslor vad gäller farmor. Jag kan och vill inte förstå. Det gör (fortfarande) så sinnessjukt ont, men ofta när jag gråter så är det för att jag minns alla fina saker vi gjort tillsammans, så det känns ju så dubbelt när jag sitter där och hulkar. Gråter för att saknaden av henne i mitt liv är oändlig, gråter för att jag fick 27 underbara år med min närmsta, ärligaste, mest sympatiske och närmsta vän.

Det är så många i min närhet som detta år förlorat en mor- eller farförälder. Vill inte ens föreställa mig hur det känns att vara den som är den levande halvan i ett äktenskap. Att helt plötsligt förlora sin livskamrat. Det går inte att föreställa sig. Farmor levde 30 år utan farfar. Usch. Men jag tror att han är överlycklig nu när de äntligen får ses :)

510. Ring ring!


Hej farmor!

Hur har du det? Jag har på något vis dåligt samvete för att vi inte pratat på länge. Förstår att du har lite svårt att prata nu, men jag har lite saker jag vill säga dig.



Det har gått över sju månader sedan vi sågs sist. På ett sätt känns det som att det var igår vi sågs och på ett sätt känns det som att det var år sedan. Ungarnas namngivning var sist. Söndagen den 13 februari. Kommer du ihåg att du ringde mig på tisdagen och var så glad över att du orkade följa med? Du hade funderat över om du skulle orka följa med, som du alltid brukade göra när det var tillställningar. Du anar inte vad det värmer mitt hjärta att du faktiskt kom. Är så glad att jag fick höra din glada röst när du ringde och att du lät nästan oförskämt pigg.

När vi stod längst fram, Carsten och jag, så tänkte jag på att jag skulle prata högt för att du och mormor skulle höra vad vi sa, trots det hörde du inte. Jag ber om ursäkt. Men vi pratade ju efter ceremonin och då berättade jag för dig vad vi hade sagt. Du var glad att du hörde sångerna som Benita sjöng och du tyckte att det lät så bra. Kan bara hålla med, hon är superduktig.

Veckan efter namnceremonin tappade jag rösten, fick 40-gradig feber. Ungarna var lika sjuka de, feber och till slut öroninflammation. Vi levde i en sjukstuga här hemma och jag väntade på att min röst skulle komma tillbaka så att vi kunde prata igen, det blev lite hastigt när vi pratade på tisdagen.
Tre dagar efter att vi hade pratat, ringde Ulle. Hon frågade om jag pratat med dig de närmaste dagarna. Jag svarade att tisdagen var senast vi pratades vid och undrade varför hon frågade det. Du låg på sjukhus. Du hade tydligen ramlat dagen innan.



Jag grät kommande vecka. Varje dag. Jag vet inte om jag på något vis förstod att jag hade sett dig för sista gången. Höll kontakten med pappa varje dag den veckan för att bli uppdaterad om ditt tillstånd. Ett tag stod det still och du verkade inte göra några förbättringar. Men så på torsdagen fick jag höra att du mådde bättre. Det var så skönt att höra, då vi skulle komma och hälsa på dig på lördagen när pappa och Ulle kommit hem till Stockholm.

På fredagen kom Carstens mamma hit och vi skulle precis sätta oss att äta middag när det ringde på dörren. Rannsakade mitt lilla huvud och undrade om vi väntade mer besök, men det gjorde vi ju inte. Carre gick och öppnade och där stod mamma och Linnéa. Inombords förstod jag varför de stod där, men tillät mig inte inse. Mamma kom in där vi satt och sa: "Cicci, får jag prata med dig en stund?"
Jag förstod. "Farmor har somnat in idag"

Vakuum.

Va?

Nej. Det går inte. Vi är inte klara. Du kan inte försvinna ur mitt liv! Du har alltid funnits där och jag trodde att du alltid skulle finnas där. Fast jag visste. Visste att du inte alltid skulle finnas där. Men ville bara inte fatta.

Vaddå? Ska jag aldrig mer kunna prata med dig? Kommer du aldrig mer ringa mig och fråga hur det är med ditt favoritbarnbarnsbarn? (Du hade ju en förmåga att favorisera barn, barnbarn och nu även barnbarnsbarn din toka) Du bestämde dig ju efter att du hållt i småknattarna att Julian var din favorit. Men vi alla visste att Leon var lika mycket favorit han. Och alla dina sju andra barnbarnsbarn för den delen.
Sista veckan i ditt liv fick du veta att ytterligare ett barnbarnsbarn var på väg till denna värld. Hon har sett dagens ljus nu. Holgers lillasyster Sonja. Gissa vad hon heter i mellannamn? Britta.
Så nu stoltserar släkten med tio av dina barnbarnsbarn.


Du och Holger.


Första gången du höll i Julian.


Du och Leon på julafton.



Vet du? Hade du inte lämnat mig för himlen så hade vi haft minst två samtal denna vecka. Du hade ringt i måndags för att höra hur det gått för grabbarna första gången på dagis. Japp, de har börjat nu. Visst är de stora?
Andra gången hade varit igår för att höra hur hela veckan varit. Det har gått väldigt bra. De är så nyfikna på allt runtomkring dem och det har bara varit lite gnäll i början när jag lämnat dem, men det har snabbt gått över.

De går nu, båda två. Så nu vill åtminstone Julian gärna gå själv istället för att sitta i vagnen. Behöver jag säga att vi inte kommer fram speciellt snabbt? Men jag tycker det bara är bra att han vill gå. Hellre det än att de ska sitta i vagn tills de är fem. Den är inte direkt lätt att dra, den där pansarvagnen. Särskilt inte under vintersäsongen, och de blir ju inte direkt lättare.

Vad mer kan jag berätta? Jo, vi var på en jättemysig kryssning när din favoritson fyllde 60. Hela familjen åkte. Det blev första utlandsresan för de små flarnen och de skötte sig så bra.

Alltså, jag tänker på dig varje dag. Varje dag är det någonting som får mig att tänka på dig, eller så är det något jag vill ringa dig och berätta. Men du finns inte där. Numret jag har kunnat sedan jag var tre eller fyra, finns inte längre. Det finns inte en chans att det är du som svarar. Det går inte in i mitt huvud.

Du anar inte hur mycket du fattas mig!!

Jag visste att det skulle göra så jävla ont när du lämnade mig, och jag visste och förstod väl att sannolikheten är störst att du lämnar mig först och inte tvärtom. Men aldrig hade jag anat hur sorgen skulle bränna i mitt hjärta. Att det inte svalnar. Tiden har än så länge inte läkt mina sår. Visst förstår jag att du inte kunde ha levt så mycket längre, du blev ändå 97. Nåväl, du skulle fyllt det en månad efter du gick bort. Det är inte många som får ha kvar någon så länge.

Jag är så oerhört glad att jag fått ha dig i mitt liv så pass länge som jag ändå fick.



Du och jag.

Vi har så många minnen tillsammans. Du finns med i så många av mina barndomsminnen.

Är glad att du fick träffa Carsten och att han fick höra berättelsen om när du såg mig första gången. Hur jag log mot dig och du visste att du skulle tycka om mig.
Att du fick träffa mina barn är något som jag värderar högt. Det hade kännts så jävulskt konstigt om du inte fått göra det. Hur skulle jag då ringa till himlen och berätta? Jag kan ju inte förklara över telefon hur de ser ut. Nu bär du i alla fall med dig en bild av dem till himlen.

Jag måste tyvärr sluta nu. Grabbarna ska ha mat och jag ska göra i ordning mig för att gå till jobbet.

Det var kul att prata med dig och till nästa gång vi talas vid vill jag att du ska veta att jag älskar dig något enormt och saknar dig om möjligt mer.

/ Din Cicci