509.



Idag är det fredag (för er som missat det). Barnen har nu gått sin första vecka på dagis. Jepp jag vägrar säga förskola. Det är jobbigt att säga, plus att det heter DAGIS, det var liksom bättre förr på den fronten. Det har varit väldigt mycket nya intryck för barnen och de har somnat ovaggade på kvällen.
När jag hämtade kidsen idag fick jag höra att Leon hade varit lite ledsen den första kvarten men att allt hade gått prima resten av dagen. Lunchen hade de ätit jättebra av och sedan gått in i sovsalen och somnat utan problem.. Så små saker men mitt lilla mammhjärta blev larvigt stolt.

Just nu är karln på väg hem, även far min är på väg hem från sitt hem på andra sidan Sverige. Halvvägs hem (Karlstad) har de supergoda färska räkor och världens godaste sås som man bara MÅSTE ha till och gissa vem som köper med sig det hem? Pappa! Är så sinnessjukt hungrig just nu så jag hoppas att de kommer snart. Ska förbereda så mycket jag kan här hemma. Tjing och trevlig helg på er!

508.

Åh, jag är så glad. Ny design!! Jag som är helt bakom flötet vad gäller teknik och koder är oerhört tacksam att det finns andra som är grymma. Fick tips om TantKim som designar bloggar och fastnade för en av hennes designer. Så jäkla bra att det går att fixa så.

För er som inte kan se den nya designen, tryck på F5 så uppdateras sidan.

507.

Kan ju bara meddela alla som är intresserade. Jag har smygstartat fredagsmyset.

506.


Julian myser i mosters knä.

Leon hittade ett paket välling att gnaga på, självklart gnagde han hål i det.

Igår kom då dagen då det var dags att lämna barnen själva på dagis. Till en början när jag såg dagiset så kände jag hur min puls rusade iväg i typ tio sekunder och jag blev lite snabbt svettig, men det släppte fort och jag kände sedan att allt skulle gå prima.

Vi fick börja med att vara ute på gården ett litet tag, för att efter en halvtimme gå in för att säga hejdå. Det var endast grabbarna och en unge till så att det inte skulle vara allt för mycket runt omkring och för att fröken skulle kunna ge dem full attention om det skulle bli tandagnissel. Jag pussade de och vinkade hejdå. Först förstod de ingenting men när de såg att jag gick så började Leon smågrina lite, hörde sedan när jag satt och knöt skorna i tamburen (hmm, tantord?) att han småsnyftade lite, men kände att det inte skulle bli några problem.

Idag var det lämning på en gång, inomhus. Även denna dag med få barn för att ge de en lugn start på dagen. Pussade de hejdå och vinkade. Denna gång grät Leon lite mer, men fröknarna är jättebra så jag tvivlar inte på att det går bra. De har sagt att om det är helt otröstligt eller verkar gå åt helt fel håll så ringer de, och de har inte ringt så jag antar att allt rullar på bra.

Längtar dock efter att hämta dem. De känns så vuxna nu. Haha. Igår när jag hämtade dem, så satt Leon så jag kunde se honom från tamburen (ordet igen) så jag iaktog honom lite från håll utan att han såg mig. Där satt mammas lilla pojke alldeles själv och tittade nyfiket runt på alla barnen runt omkring och log och när fröken sjöng en sång så gungade han som alltid. Gullunge. Så stor. Han går liksom på dagis utan mamma och pappa. Det är helt galet att titta på bilderna som sitter på kylskåpet med helt nykläckta småflarn och förstå att de nu går på dagis.

Idag ska jag försöka smyga in igen och iakta ungarna ett tag innan de ser mig. Jag vill liksom se hur de agerar utan mamma och pappa vid sin sida.

505.


Oskarp bild, but I like it.

Glatt dagisbarn :)


Nu är de tre inskolningsdagarna över. Denna moder ska nu lämna sina barn ensamma på dagis för första gången i morgon. Jag ska vara en av de där som pussar sina barn, vinkar hejdå, vänder på klacken och går hem med inget annat i huvudet än: Har de det bra? Ser fröknarna dem? Finns de där att trösta mina barn när de är ledsna och behöver tröst? Klappar de grabbarna i pannan som jag gjort dessa tre dagar när det är dags att sova? Ser de till att de får i sig ordentligt med mat? Vet ju att Leon definitivt inte funkar utan mat - sådan mor sådan son.

Jag trodde inte att jag skulle tycka det var så svårt att lämna dem. Kanske gör jag inte det? Kanske överanalyserar jag allt nu ikväll?

Jag lovar att om jag ser att de megabölar imorgon när jag ska lämna dem så kommer jag gå hem och gråta. Jag är sinnessjukt blödig. Sinnessjukt.

504.



Så var då den första dagen avklarad. Det gick ju galant, kanske lite smågnälligt från Leon den sista tiden, men annars flöt allt på. Idag var både karln och jag med, men imorgon kör jag själv. Hoppas allt går bra då jag har ansvaret för båda de tre första dagarna. Det vill säga att jag matar, byter blöja, får de att sova och håller koll på dem hela dagen. Dag fyra tar fröknarna över och till slut ska det alltså gå att lämna dem helt själva utan mami.

Nej nu ska jag glutta Idol. Tjing!

503.

                       
                         

Kan alla som läser detta inlägg vara så snälla att hålla era tummar? Håll de i hopp om att hjälpa oss få friska barn. Jag tror nog att ni suttit och klämt dem i smyg, för snuvan är så gott som borta, däremot har Julian kvar lite hosta som vi inte tycker om.

Kläm för allt ni är värda.

502.

              
                
              
                                                  Tittut!!

Julians nya favoritlek.

501.

                  

Här hemma händer inte mycket. Vi väntar ut alla jävla förkylningar som invaderat vårt hem. Den enda som klarat sig undan är denna mor. Ska förmodligen inte skriva något om det för då vänder det, men inte så mycket som en snordroppe har jag känt av. Det står resten av familjen för.
Vi håller ju alla tummar att kidsen är friska till på måndag då de fick sin nya inskolningstid. Dock har Julian en hosta nu som påminner om den han hade senast han var sjuk, vilket ledde till två besök på akuten. Suck. Bli friska nu mina små prinsar!

Under tiden leker vi, sover lite extra mycket då det inte finns så mycket ork i de små kropparna och denna mor har provat på att jobba för första gången på ett och ett halvt år. Galet skönt att komma ifrån.

500.

                
                

Var ute i söndags och fotade Elin lite. Det är första gången som jag faktiskt hade ett antal bilder som jag faktiskt blev nöjd med. Vanligtvis är jag typ nöjd med två av 300. Den statistiken är ju inget vidare. Det var toppenljus ute också, lyckades få några bilder i den underbara kvällssolen.
Nu har mitt nya lilla objektiv infunnit sig så nu ska jag ut igen. Jag är helt kär i detta lilla monster. Ett fast 50mm/f1.8. LOVE.
Kli, kli i fotofingret.

499.




Idag var dagen då barnen skulle börja inskolningen på dagis, men så blev icke fallet. I förrgår märkte vi att Leon verkade lite täppt när han sov, dagen efter slog det till och båda kidsens näsor började rinna. Natten till idag har tydligen varit jobbig, de har legat och gnällt till och från för att det är svårt att andas genom näsan. De har inte nödvändigtvis vaknat, men karln vaknar ju av minsta pip, så han fick ta natten så tar jag morgonen.

Usch, det är så jobbigt när de är sjuka. Det är verkligen som alla säger, man vill ta deras sjukdom så att de slipper den. Senast de var sjuka var i februari, då hade de riktigt hög feber, öroninflammation och fick åka in till akuten några gånger för att få andas adrenalin som hjälper till att vidga luftrören och få bort allt slem. Samtidigt låg jag i 40-graders feber och var helt borta. Samma vecka gick farmor bort så jag har inte direkt bra minnen från den perioden :( Usch.

Nu håller vi tummarna att de är friska till på måndag då vi fick en ny inskolningstid.

498. (Varning för känsliga läsare!)

Min dag blev inte riktigt som jag planerat. Den började väl lite som vanligt; upp och mata barnen, ta det lugnt och vakna upp långsamt till nyhetsmorgon medan barnen röjer runt och drar fram varenda liten leksak de har. När karln hade vaknat "tog han över" barnen så fick jag lite tid att fixa mig i lugn och ro, när jag kom ut ur duschen gick jag förbi karln och pussade honom.
- Nej, jag har precis käkat nötter, sa han.
- Äsch, det har ju inte hänt något förut efter nötpussar, svarade jag.

Efter cirka tio minuter började det klia något kolossalt i mina ögon. Kan ju liksom bara inte låta bli att klia, så jag kliar och kliar och kliar. Har ju haft så många allergiska reaktioner i mina ögon i mina dagar så jag förstår ju att de ska bli röda. Jag gick in i badrummet för att tvätta bort mitt nymålade smink så jag kunde gnugga ögonen ordentligt. Efter cirka fem minuter känner jag hur det på något obeskrivligt sätt drar i mitt ena öga, så jag går och kollar i spegeln. Då ser jag hur allt utom pupillen och iris har svullnat. Jag har liksom ett utåtbuktande öga. Asmysigt.

Detta har inte riktigt avtagit ännu och nu är klockan kväll. Det börjar lägga sig så smått och det känns riktigt skönt då varje blinkning har gjort mig påmind om svullnaden.

Nu vet jag i alla fall att det absolut på inga villkor blir fler nötpussar. Jag är mest av allt glad för att jag hade turen att få allergisk reaktion i ögonen och inte i halsen, det kan ju gå riktigt illa.
          
       Väldigt svårt att fånga på bild, men ni ser på det högra ögat att det är svullet i högra nederkanten.

Dag 1Presentera mig själv.
Dag 2Min första kärlek.
Dag 3Mina föräldrar.
Dag 4Det här åt jag idag.
Dag 5Vad är kärlek.
Dag 6Min dag.
Dag 7Min bästa vän.
Dag 8 Ett ögonblick.
Dag 9Min tro.
Dag 10Det här hade jag på mig idag.
Dag 11Mina syskon.
Dag 12I min handväska.
Dag 13Den här veckan.
Dag 14Vad hade jag på mig idag.
Dag 15Mina drömmar.
Dag 16Min första kyss.
Dag 17Mitt favoritminne.
Dag 18Min favoritfödelsedag.
Dag 19Detta ångrar jag.
Dag 20Den här månaden.
Dag 21Ett annat ögonblick.
Dag 22Det här upprör mig.
Dag 23Det här får mig att må bättre.
Dag 24Det här får mig att gråta.
Dag 25En första.
Dag 26Mina rädslor.
Dag 27 Min favoritplats.
Dag 28Det här saknar jag.
Dag 29Mina ambitioner.
Dag 30Ett sista ögonblick.

497.

Vad är kärlek? Nu ska man alltså bli deep. Kärlek kan infinna sig på så många olika sätt. Jag älskar min karl något enormt. Jag älskar även mina barn något enormt. Jag älskar min "kärnfamilj" (mamma, pappa, systrar) något enormt.
All denna kärlek är ändå olika kärlekar. Detta är riktigt svårt att sätta ord på.

Kärleken till karln min är av det slag då jag ser fram emot nästa dag, jag ser fram emot två år, jag ser fram emot ett liv tillsammans. Allt vi har och kommer att dela. Alla minnen han och jag kommer samla tillsammans. Se våra barn växa upp. Visst finns det toppar och dalar, men jag tycker bara att man går starkare ur en dal, så det kan vara bra att nosa på dem också.
Självklart även kärleken i detta nu. Det är i nuet vi skapar minnen.

Kärleken till barnen... Gosh. Det är så larvigt och klyshigt som alla säger, men kärleken till barnen är något man inte kan föreställa sig förrän man är där. Ibland hamnar jag i ett ögonblick då jag verkligen inser hur bra jag har det, att just Julian och Leon blev mina vackra söner, att jag kan brista ut i gråt.
Självklart försöker jag ta vara på och fånga varje ögonblick men även med barnen så ser jag fram emot imorgon och om några år. Varje liten stund har sin charm.
Även detta lilla förhållande har sina toppar och dalar. Vissa stunder känns dalarna något så enormt djupa, men nör toppen sedan kommer så är jag den starkaste mamman fylld med kärlek och stolthet (låter nästan så präktigt att man spyr lite i munnen, men det är sanningen).

Kärleken till familjen. Mitt allt. Min start i livet. Mamma. Pappa. Ulle. Linnéa. I samma lägenhet tillsammans i 19 år. Det går liksom inte att inte älska dessa varelser.
Behöver jag ens skriva att detta förhållande innehåller toppar och dalar? Larvigt nog så har nog dalarna mest varit när man var i puberteten och allt mamma sa var fel. Bråkat med syrrorna har jag inte gjort så mycket faktiskt.



Dag 1Presentera mig själv.
Dag 2Min första kärlek.
Dag 3Mina föräldrar.
Dag 4Det här åt jag idag.
Dag 5Vad är kärlek.
Dag 6Min dag.
Dag 7Min bästa vän.
Dag 8 Ett ögonblick.
Dag 9Min tro.
Dag 10Det här hade jag på mig idag.
Dag 11Mina syskon.
Dag 12I min handväska.
Dag 13Den här veckan.
Dag 14Vad hade jag på mig idag.
Dag 15Mina drömmar.
Dag 16Min första kyss.
Dag 17Mitt favoritminne.
Dag 18Min favoritfödelsedag.
Dag 19Detta ångrar jag.
Dag 20Den här månaden.
Dag 21Ett annat ögonblick.
Dag 22Det här upprör mig.
Dag 23Det här får mig att må bättre.
Dag 24Det här får mig att gråta.
Dag 25En första.
Dag 26Mina rädslor.
Dag 27 Min favoritplats.
Dag 28Det här saknar jag.
Dag 29Mina ambitioner.
Dag 30Ett sista ögonblick.

496.




Nej nu längtar jag till helgen så att karln och jag kan umgås med våra pojkar. Alla tillsammans liksom. Ta oss ut, promenera lite, FOTA. Jag måste ta lite nya bilder. Det kliar liksom i avtryckarfingret.

495.

                      
                                                           Foto: Jag
                                                      Modell: Julian

Nu för tiden (ska allt det vara sammansatt? Jag som brukar kunna sådant....) går jag allt som oftast med kameran i högsta hugg. Jag vet inte hur många bilder jag plåtat bara den senaste veckan. Men det är som sagt för att jag vill utvecklas.

Leon är en liten lugn pojke som för det mesta tittar åt sin moders håll, det vill säga att han ofta tittar in i kameran. Julian däremot är inte riktigt lika intresserad av att kolla på sin morsa så det är sällan man får se hans hela ansikte på bild. Ofta är det hans nacke eller profil som fastnar. Men idag lyckades jag. Tycker att jag fångade lite av hans fjärilfångar-blick. Han kan ofta försvinna i någon annan värld. Snutt.

494.

Igår kväll gick jag och la mig med migrän, knaprade lite piller och hoppades på att sova bort det. När jag slog upp mina blå i morse var dock känslan kvar så jag knaprade lite mer piller och somnade om. Som tur var började inte karln jobba förrän sent, så jag hann sova ett tag. Det ledde till att migränen så gott som försvann. Brukar alltid vara lite bakis efter att migränen lagt sig. Typ vakuum i huvudet.

Hur som helst var det inte det jag skulle skriva om. När jag låg där i sängen hörde jag plötsligt en duns och därefter ett vrål. Fick sedan se när jag kom upp att Leon hade fått en rejäl smäll under ögat. Lillgrisen :( De har ju börjat gå nu, om än lite småvingligt  för Leons del, men han försöker. Och det var det han hade gjort i morse. Han skulle gå mot deras lilla träsoffa och tittade åt ett annat håll, sträckte ut händerna och trodde förmodligen att han redan var framme och lutade sig därför. Men där fanns det ju inte någon soffa så han föll och slog i kanten på den istället.
Usch, mammas lilla.

                      
                                                                        Foto: Jag
                                                                Modell: Blåslagen Leon

493.

                     
                                                                Foto: Elin
                                                                "Modell": Jag


Oj, vad dålig jag har varit. Vet inte riktigt vad jag ska skylla på. Har nog tre saker jag kan blaima:

¤ Har försökt rensa ut lägenheten så gott det går nu till hösten så att var sak har sin plats och att det liksom är rensat bland kläder. Att ungarna endast har kläder som passar nu och inte har massa kläder i storlek 68 som ligger i byrån och spökar. Vet inte riktigt hur många påsar som har slängts med all möjlig bråte, mycket har även åkt ner i källaren och numera har vi utrymme i byråer och garderober. Wohoo.

¤ Jag har så enormt jävla ont i min rygg. Detta har lett till att jag gärna inte tar mig utanför dörren då jag inte kommer ifrån att jag måste bära båda barnen nerför trapporna. Tycker synd om både barnen och mig, man vill ju liksom få frisk luft. Har i alla fall utnyttjat karln när han är hemma. Han får göra alla lyft så att jag "sparar" min rygg tills dess att jag är ensam med barnen.

¤ Har liksom hängt med familjen. Karln hade en tredagarshelg. Wohoo. 

492.

                      
                                                             Modell: Benita
                                                                Foto: Jag
                                                           
I lördags var vår kära vän Benita här på besök. Det var underbart att träffa henne igen, senast vi sågs var i februari (!!!) på grabbarnas namngivning. Så det var verkligen på tiden att vi sågs. Vi babblade en hel del för att catch up allt man missat på vägen. Under tiden som vi snackade fixade jag lite lunch som jag glömde att krydda. Herre min je. Jag ska vara en kvinna som kan multitaska, får nog jobba på det.

Efter att vi slängt i oss maten och slängt ungarna i säng, gick Benita och jag ut för att fota lite. Jag känner ju hela tiden hur det kliar i mina fotofingrar. Vill bara ut, ut, ut och fota, fota, fota. När jag kommit hem och redigerat några foton känner jag att jag vill ut föra att fota nya bilder så jag kan redigera några till. Nöjer mig liksom aldrig. Största delen till att jag vill ut och fota är främst för att jag vill lära mig, jag vill utvecklas. Kan se tillbaka på bara några veckor och se att jag utvecklats. Men jag vill mer.

Hur som helst så var Benny toppen (tusen tack!) och det blev ett gäng bra bilder. Självklart är man självkritisk och tänker att man kunde ha provat andra vinklar och inställningar, men då lär jag mig det till nästa gång. För visst blir det en nästa gång Benny?!



491.


                                            Stora barn som ska börja på dagis.
                                                    Foto: Jag

Just nu känns vårt liv lite uppochnedvänt. Från den ena dagen till den andra fick vi först reda på att en av våra söner fått dagisplats, till att båda fått det.

När karln kom tillbaka från att ha pratat i telefon med Stockholms stad, berättade han att ett av våra barn fått plats på dagis. Va? Ett? Vi har tvillingar och jag vägrar låta en börja medan jag fortsätter med den andra hemma. Och jag vägrar köra inskolning två gånger eventuellt samma termin. Karln hade bett att få återkomma då han gärna ville diskutera detta med mig. Vi hade inte så mycket val, om vi inte godkände hans plats så skulle hans plats i kön försvinna. Innan vi hinner lugna ner oss så ringer telefonen. Det är samma person som karln pratat med innan. Hon berättar nu att ett barn som gick på det dagiset vi fått plats på ska flytta och därför blir ytterligare en plats ledig. Dvs att båda våra söner fått dagisplats.

Shit i helskotta. Fredagen den 26 augusti får vi alltså reda på att de ska börja i september. Gissa om lite smått panik utbryter?! I och med att vi inte hört något antog vi att det inte skulle finnas plats förrän typ januari, för de vi fått höra av som fått plats har vetat om det i några månader i alla fall. I vårt fall i bara någon vecka. Så nu sitter man här utan jobb och plugg. Jag hade ju åtminstone kunnat söka om jag vetat om detta.

Så om du som läser detta vet någon som behöver hjälp dagtid så nappar jag på det!

490.


                                                   Älskade småflarn.

Ibland förstår jag ingenting. Känslorna gör en alldeles snurrig i bollen och man känner sig uppochnervänd.

Ena stunden arg.

Ena stunden orolig.

Ena stunden glad.

Ena stunden vilsen.

Ena stunden stolt.

Ena stunden imponerad.

Ena stunden översvämmad av alla känslor.

Ibland känns det som att mitt hjärta blöder av alla dessa känslor man blir tilldelad när man får barn. Jag blir inte klok. Från att känna mig som en värdelös mamma för att jag tycker det är sjukt jobbigt när barnen gnäller, gnäller och gnäller till att se på dem och fyllas med så mycket kärlek och stolthet så jag börjar gråta.

Att vara mamma är en bergochdalbana jag aldrig kunnat föreställa mig, och nu så här med facit på handen, ingenting jag vill velat leva utan.

Leon. Julian. Jag älskar er hur sjukt jäkla jobbiga ni än kan vara.

489.

Åh, gud så tråkigt. Jag äter konstant, proppar alltid i mig saker, allt från frukt till godis och onyttigt. Det är än så länge bara mitt på dagen, men jag har hunnit klämma i mig gröt, choklad, kyckling och ris och självklart några glas cola.

Intressant va?!

Dag 1Presentera mig själv.
Dag 2Min första kärlek.
Dag 3Mina föräldrar.
Dag 4Det här åt jag idag.
Dag 5Vad är kärlek.
Dag 6Min dag.
Dag 7Min bästa vän.
Dag 8 Ett ögonblick.
Dag 9Min tro.
Dag 10Det här hade jag på mig idag.
Dag 11Mina syskon.
Dag 12I min handväska.
Dag 13Den här veckan.
Dag 14Vad hade jag på mig idag.
Dag 15Mina drömmar.
Dag 16Min första kyss.
Dag 17Mitt favoritminne.
Dag 18Min favoritfödelsedag.
Dag 19Detta ångrar jag.
Dag 20Den här månaden.
Dag 21Ett annat ögonblick.
Dag 22Det här upprör mig.
Dag 23Det här får mig att må bättre.
Dag 24Det här får mig att gråta.
Dag 25En första.
Dag 26Mina rädslor.
Dag 27 Min favoritplats.
Dag 28Det här saknar jag.
Dag 29Mina ambitioner.
Dag 30Ett sista ögonblick.