619.

Bröllopet. Vi kan än idag inte förstå att vi varit med om det. Vi åkte alltså ut i Indonesiens ghetto. Vi satt först i ett rum där det var 800 grader (trots fläkt) där alla tjejer/kvinnor blev sminkade, fick håret fixat och blev påklädda, nåväl fick hjälp med att bli klädda. Först var vi inställda på att vi skulle sminka oss själva med vårt smink som vi är vana vid och har vår nyans, men kände sedan; Äh vi går all in. Så vi fixade håret och sminket. Sminket hade som sagt inte riktigt vår nyans då vi kom influgna från blekkalla Sverige två dagar innan. Men what the heck kände vi. Det var kul att prova på i alla fall.
Brudens hår. Helt amazing. Förstå hantverket?! Ett nät av blommor som doftar jasmin.
Själva bröllopet hölls hemma hos brudens föräldrar. Precis utanför deras lilla hus gick en liten enkelriktad väg som de spärrat av genom att sätta upp som ett tält av vackra tyger. Slogs nog av värmeslag då jag helt missade att ta någon bra bild på det.
Hur som helst så börjar bröllopet med att min morbror, hans två vänner och vår familj fick gå en liten bit på typ femton meter bort. Sedan talade tolken och även vigselförrättaren. Efter det spelades typisk indoonesisk musik varpå vi långsamt skulle gå långsamt mot huset. Där mottogs min morbror av brudens mor och far som hängde ett blomsterhalsband runt hans hals som ett välkomnande in i familjen.
Själva bröllopet hölls inne i huset. Med AC. Thank god :) Det var ett väldigt litet rum där endast brudparet, brudparens föräldrar (mina föräldrar fick agera päron åt min morbror då mormor inte kunde följa med och morfar är död), morbrors kompisar, vi systrar, brudens systrar och vigselförrättaren (okej det lät som många, men det var det inte). Resten fick stå i dörröppningar och kika in.
Till en början fick vi alla sätta oss ned för att invänta bruden som svepte in efter ett tag. Vi i vår familj är så sinnessjukt lättrörda att det är larvigt. När min morbror förstod att bruden var på väg in började han böla (inte högljutt eller så men ni vet sådär bröllopsrörd, plus ni kan ju fatta hans nerver), vi tre systrar som satt där och försökte koncentrera oss på att andas trots värmen och korsetten började själklart också böla. Brudens systrar måste trott vi var tokiga, men de började langa näsdukar (som de använde till att torka svett och vi till tårar. En sak, många användningsområden.) Bruden var oerhört vacker. Även hon bar en kebaya, men i vitt.
Vad som sas sedan är lite luddigt för oss då de pratade på indonesiska och arabiska. Det fanns visserligen en tolk, men det var ganska svårt att urskilja vad hon sa då de ofta pratade samtidigt.
Håruppsättningen var ju lite utöver det vanliga. Hon sa att det vägde jättemycket. Kan förstå det.
När själva bröllopsakten var över stod vi kvar inne i rummet (med AC) och möttes av grannar, vänner och släktingar som inte fått plats på bröllopet som kom för att lyckönska brudparet. Det var väldigt kul och annorlunda mot hur det brukar vara på svenska bröllop. Det var allt från barn till riktigt gamla söta små indoneser som kom. En dam som var av äldre ålder började gråta när hon såg oss systrar. Hon höll händerna för ansiktet, rörde vid mig och Linnéa, stod kvar ett tag för att iaktta och sedan ta oss i hand för att gå vidare. Väldigt udda upplevelse.
Blomsterhalsbandet min morbror fick.
Mammas uppsättning. Sjukt ovanligt att se henne i sån frilla.
Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

     Kom ihåg mig?