666. Hyfsat körd

 
Jag vet att jag kommer hata mig själv om cirka en månad för att jag skriver detta. Men hösten är mysig. Den första tiden med regnrusk, mörker och tända ljus. Den tiden gillar jag. Likadant som jag gillar den första snöperioden. Men det får endast vara höst i två veckor och vinter en månad sedan ska det vara 20-25 grader året om tycker jag. 
 
Insåg det ordentligt när vi var på Bali. Mellansyrran och jag har alltid varit frusna typer och avskyr allt vad kyla heter. Bali var ett paradis på det sättet. Det kunde vara som så att vi kom in på vårt hotellrum med AC och tyckte det var för kallt, så vi gick ut och värmde oss. Vi gick ut och värmde oss. Hur ofta händer det i Sverige att du kan gå ut och värma dig för att det är kallt inomhus? Helt underbart var det. Bali we'll be back!
 
Hur som så tänker jag njuta av hösten i två veckor och vinter i fyra, sedan räcker det.
 

665. Mat

Citrongräs, vitlök, chili och olivolja. Riktigt gott.
 
Sommaren kopplar jag samman med mat. Vet inte om det beror på att man är ledig och har tid att lägga ner på matlagning eller någon annan orsak.
Räksallad på asiatiskt vis. Om jag inte minns fel var det med gurka, paprika, sallad och koriander.
 
I somras spenderade vi ganska mycket tid på landet och en vecka kom min morbror och fru upp och bodde hos oss. Frugan hans är från Indonesien och gissa om de har god matkultur? Hyfsat! Vi blev bjudna på indonesisk mat och det fanns liksom aldrig något stop. Tyvärr hamnade kameran i skymundan då jag inte riktigt kan fokusera om det finns mat och dessutom sinnessjukt god mat. Älskar asiatisk mat.

664. More feelings


Mina guldklimpar
 
Känslorna som snurrar i mitt huvud ska jag utveckla lite. Jag är 28 år ung/gammal. Jag har en idrottspedagogutbildning. Mitt nya och väldigt roliga intresse är fotografering. Jag vet inte riktigt vad jag vill bli när jag blir stor. 
Hur kan folk veta när de är 15 vad de vill bli? Avundas dem.
 
Just nu känner jag ju verkligen att jag vill jobba med foto. Känner dock att jag behöver mer kött på benen, men funderar på att fråga ER om ni vill bli fotade och hjälpa mig få en bild av hur det kanske lite kan se ut. Självklart är ni försökskaniner och behöver inte pröjsa. Det blir winwin. Jag får träffa människor jag inte träffat eller fotograferat tidigare och ni får bilder. Låter det intressant?
 
De andra tankarna och känslorna som snurrar är boende. Jag går ju som sagt runt i hustankar, men de är så far away att det är larvigt. Men drömma får man ju alltid göra.
 
Jag längtar efter att kidsen kan prata. Så man förstår vad de vill istället för att de ska bli frustrerade för att jag inte förstår vad pekande och oförståeliga ord och läten betyder. Visst denna tid är också charmig, men jag vill kommunicera mer. Det är så häftigt när man märker att de börjar förstå vad man sälv säger och försöker verkligen svara. De är intresserade av böcker och försöker härma ord.
De har börjat leka MYCKET mer med varandra. Den riktiga brödrakärleken börar visa sig. Förut var det mest bråk. om ALLT. Nu leker de tillsammans, de kramas spontant och pussar varandra. Julian har börjat gå fram till Leon, rufsa honom i håret och säga: Hej gubben. Plus att han kan pussa honom på huvudet. Så jäkla sött så man dör. Ska försöka fånga det på bild någon gång.
 
Jag längtar tills vi kan gå till dagis och hålla handen och slippa vagnen. Den där monstervagnen med mina guldklimpar i börjar bli lite småjobbig att dra och jag bara önskar att vi slipper den till vintern. Så jäkla jobbigt att dra vagn i snö. I alla fall en dubbelvagn. 
 
Ni som har barn; När slutade ni med vagn?
 
Ja det är väl just det som snurrar just nu. Eller ja, jag går ju så klart och hoppas på att Postkodlotteriet ska knacka på min dörr och säga att vi är med i Grannyran och kommer vinna miljoner. Den skulle sitta fint :)

663. Känslor

 
Det är mycket som snurrar i huvudet nu när hösten smyger sig på. Många känslor, många tankar många pussel. Fyra stycken för att vara exakt. Gäller att stanna upp ibland och bara andas.
 
Tycker att bilden här ovan andas lugn på något vis.

662. Bilen

På landet har vi en granne som jobbat med bilar sedan han föddes ungefär. Han är sinnessjukt duktig. 
 
En dag när vi var ute med kidsen hörde vi en bil med en annorlunda tuta komma körandes. Vi höll på att tappa hakan när vi såg var det var. En gammal T-Ford. Och inte vilken T-Ford som helst utan en äkta T-Ford. Roy (som grannen heter) hade rustat upp den gamla forden med endast originaldelar. Så jäkla coolt. Kunde ju inte låta bli att fota den. Varenda liten millimeter av bilen var häftig. Pedalerna, lyktorna, växellådan, sätena, hjulen, de små texterna, dekalen. You name it. Allt.
 
T-Ford 1909 (Lägg märke till veven där fram som man vevar igång bilen med)
Riktigt fina detaljer.
Originallykta. Originalregistreringsskylt.
Dekalen. 
Fråga mig inte vad detta är. Jag lyssnade inte på bilsnacket, fotade endast.
Samma här. Ingen aning om vad detta är :)
Min favorit på bilen var helt klart lyktorna. Hur häftiga?!
Hur häftiga pedaler?!
Detta var den märkliga tutan vi hörde :)
Växellådan delar nog förstaplats med lyktan. Riktigt cool!
Detalj på hjulen.
 
 

661. Drömmen

Min dröm som ligger närmast just nu är att kunna flytta till ett hus. Dock är den drömmen inte inom räckhåll på ett bra tag. Vi tillhör medelsvensson som får medellön och samtidigt ska leva ett liv med två barn. Spara slantar gör vi, men det tar sin lilla tid. Varje höst, när jag lämnar landstället ( som tillhör mor och far min, men som jag och mina systrar kommer ta över om MÅNGA år) så är drömmen och längtat efter ett eget hus riktigt stark. 
 
Först och främst är det friheten med ett hus jag tänker på. Att bara kunna gå utanför dörren så är man ute. Vi bor ju just nu högst upp ( 3 trappor) utan hiss och jag kan säga att min rygg är helpaj efter att ha burit barn upp och ned för den i nästan tre år. Det var riktigt jobbigt i slutet av graviditeten att ta sig upp för dem, konditionen låg inte riktigt på topp. Den är numera tillbaka men inte tålamodet. Nu när ungarna äntligen lärt sig gå i trapporna, ja då vill de inte. De sätter sig på tvären, sätter sig ner, skriker, gapar, gråter, sparkar. Det brukar därför sluta med att denna moder skäms för att de sjunger Phantom of the opera i trapphuset så att det ekar något enormt och tar de under varsin arm och halvkutar, redan genomsvettig, upp för alla trappor. Jag önskar det vore tvärtom att de gnällde när de ska ner, så hade det inte blivit lika jobbigt för mig. 
 
Ja, det jag ville få fram var alltså att jag avskyr våra trappor.
 
Friheten att kunna odla eget. Ha en liten trädgård. Det räcker med en liten då jag inte har gröna fingrar men mer än gärna vill bli mer ekonomisk och tänka ekologiskt genom att odla eget. Tomater, potatis, kryddor och även vackra blommor. Perenner som återkommer och sprider färg, doft och glädje. 
 
Inredningen i ett nytt hus är också något jag ser fram emot. Har ju tidigare varit emot alla bloggare och vänner som bara haft vitt och rosa blommor i sitt hem. Jag får nog svälja min stolthet och erkänna att det är ganska nice ändå. Har ju redan målat om varenda möbel i sovrummet till vitt. Halvvägs genom vardagsrummet och till slut kommer även hallen få sig en omgång. Jag har insett att det blir finare bakgrund på fotona man tar hemma. Det är lättare att byta färg i ett rum genom att endast byta ex gardiner, kuddar och mattor istället för att köpa nya möbler. Tyckte även att jag var väldigt ekonomisk som målade om möblerna istället för att köpa nya.
 
Okej, nog babblat. Detta blev ett lite för långt inlägg. Men min dröm är alltså ett hus.

660. Leon

Frukost ute i det gröna. Sommar.
Leka inne med Lego när det regnar är perfekt.
Leon i väntan på en svalkande glass.
Vart tog vattnet vägen?

659. Julian

Leka med vatten är ju det roligaste.
Julian läxar upp allt. Här får studsmattan sig en varning.
Vattna mormors fötter så de växer?
Bus på pappas axlar.
 
 
 

658.

ag kom på att jag knappt visat bilder från midsommar. En sisådär två månader senare kommer jag på det, men som ni märkt har ju bloggmotivationen legat under skosulorna och vägrat komma upp under sommaren så jag ska försöka skrapa fram den nu till hösten.
 
Jag och Julian åkte ju själva till landet då Leon hade skyhög feber så C stannade hemma med honom. Så det blev mest bilder på natur (som jag publicerat i ett tidigare inlägg) och på Julian.
 
 
Någon favorit? Kritik? Ris? Ros?
 
 

657.

Men åh. Det där inlägget jag skulle skriva försvann. Irriterande. Well well. Har suttit och redigerat en hel rös med foton så jag har lite att visa er. Vissa är jag supernöjd med, andra inte. Tar gärna kritik från er läsar. Helst konstruktiv kritik, men annan kritik är också välkommen såklart ;)
 
 
Dessa bilder är tagna när vi var vid en sjö långt in i skogen på landet. Man kunde höra tystnaden. Helt underbart. Gillar ljuset och färgerna i bilderna.

656. Redigerar bilder

En söt liten Julian med söta små fötter. (avskyr alla fötter besides mina barns...än så länge)
 
Oj oj. Har en hel del bilder som jag håller på att redigera. Och det mina vänner tar tid. Men snart så.
 
Kul inlägg. Helt onödigt. Men jag har ett litet inlägg som jag filar på om jag ska skriva eller inte... Stay tuned.
 
 

655. Tvååringar

 
Tvååringar. Kan inte riktigt förstå att mina prinsar har fyllt två hela år. Galet, men häftigt. Det händer så enormt mycket i utvecklingen just nu. Flera ord som poppar fram, nya lekar, nya upptäckter, nya erfarenheter. Även utveckling i deras personligheter. Mer lekar tillsammans vilket självklart leder till mer bråk. Det spelar ingen roll att vi har femton uppsättningar av en och samma sak eller enbart en, det ska ändå bråkas om samma leksak. Jag blir tokig. 
 
NEJ är även det populäraste ordet just nu. Tvåårstrots någon? 
 
Den senaste veckan har Leon haft en av sina feber"attacker". Vet inte vad det är, han får helt plötsligt feber utan något annat symptom för att sedan försvinna efter några dagar. Vet inte vad det beror på, men kommer det en gång till så ska vi kolla upp det ordentligt och ta tester. Detta tillstånd har bidragit till att hans vanliga gnäll har spätts på. Jag går i taket och det blir tråkig stämning. En liten anledning till detta kan bero på att Leon har haft nära till gnäll i över ett halvår och jag känner att min bristningsgräns är sedan långt tillbaka nådd.
 
Mor min berättade att min yngsta syster var likadan bara det at hon gnällde från det att hon ploppade ut tills dess att hon fyllde två så jag hoppas att det kankske är likadant med Leon. Nu är han två år fyllda och jag hoppas för allt i världen att det avtar snart och att han istället kan börja prata och säga vad som är fel.
 
 
GAH!