617.

Nu är det bara några timmar kvar. Fasen vad jag kommer sakna mina tre grisar. Hur ska jag klara mig?? Gah. Trots saknaden ska det bli skitkul :)

616.

Har precis sett ett avsnitt av "Sofias änglar". Tårarna rinner. Och jag kan bara inte förstå det. I detta avsnitt hjälpte de familjen Blunck att göra om sina tvillingflickor Elsa och Tyras lekrum, föräldrarnas sovrum och fram- och baksidan på huset. Hela världen stannade när de fick reda på att Elsa drabbats av svår leukemi. Bara där får man en klump i magen.
Jag visste att detta program spelats in då jag är vän till en som känner familjen. Visste dock inte om de skulle välja att sända det.
111111.
Det datumet som för många människor kanske är kopplat till något underbart kommer för alltid vara den värsta dagen i familjen Bluncks liv. Lilla Elsa somnade in.
Jag kan inte. Vill inte förstå. Så jävla hemskt. Tyra har förlorat sin andra hälft. Sin spegelbild. Emma och Walter har förlorat sin ena dotter. Hur går man vidare? Hur fortsätter man leva för barnet man har kvar i livet?
Genom hela programmet rann tårarna och i slutet då de berättade att hon somnat in hemma hos sin familj brast det totalt. Jag har länge tänkt på det men aldrig kommit ihåg just då att fixa det. Men nu. Nu är jag månadsgivare till Barncacerfonden. Är det någon sjukdom jag tycker är orättvis är det just cancer. Barn SKA bara inte drabbas av det, än värre dö av det.
Bli månadsgivare du med!
Försökte hitta någon bild, men mitt internet är så trögt så jag länkar istället: www.barncancerfonden.se
VILA I FRID ELSA

616.

Har varit och hämtat ut ett litet paket nu på lunchen och jag kan inte vänta tills jag får prova det. En sisådär femton år efter alla andra men what the heck liksom?!

Återkommer med bild senare för er som är nyfikna på innehållet.

615.

Leon (sjuk för någon vecka sedan) ser en fågel medan han äter.
Just nu kan man verkligen inte tro att mina kids är tvillingar. Om ens syskon. De är så spritt språngande jäkla olika att man blir yr i bollen. De ligger just nu på väldigt olika nivåer i först och främst humör och även faser. Vad gäller humöret så har Leon kommit in i en rejäl gnällperoid som tyvärr heter mer än duga. Han gnäller för minsta lilla och då går denna lilla mor i taket för minsta lilla. Det där gnället. (Gillar inte folk som skriver detta, men...) Ni mödrar vet vad jag talar om. Gissar att alla barn har en ton som får modern ( och förmodligen även fadern) att långsamt koka över. Det äter liksom upp en inifrån.
Det är ju så dubbelt, å ena sidan avskyr jag det där förbannade jäkla gnället, å andra sidan är han så enormt mammig och jag kan verkligen inte ens vända ryggen till utan att han blir ledsen. Så fort han får chansen tar han min hand och vill gosa. Han kan sitta i mitt knä i flera timmar och smeka min hand i hans ansikte. Det är ju det gosigaste som finns och då smälter mitt hjärta genast. Ja, ni som ska bli/funderar på att bli päron kan förbereda er på en känslomässig bergochdalbana som aldrig har ett slut. Hade aldrig innan kunnat föreställa mig denna karusell av känslor.
Julian.
Julian är nu motsatsen till sin bror och kan verkligen sitta med sitt och hålla på i timmar. Hittar han en bok kan han läsa den ett längre tag, hittar han en bil leker han med den och kör fram och tillbaka och provar snurra på hjulen etc. Han är långt ifrån lika beroende av mig eller sin far som hans bror just nu är. Han har visserligen alltid varit väldigt självgående och kunnat roa sig själv.
Förmodligen kommer de byta roller. När Leon börjar inse att det faktiskt går att leka själv eller med sin bror så kommer väl Julian bli enormt gnällig och mammig.
Bara att get used to it I guess. The life of parenting. I kvadrat.

614.

Var ute på en riktigt tidig promenad idag, långt innan alla människor (bakis) hade vaknat. Vi mötte upp Martina och Harry för att mata lite fåglar. När vi tog upp brödet för att mata fåglarna med så missförstod nog kidsen då de stoppade brödet rakt in i sina egna munnar. Trots att de inte var så generösa med matningen så kastade vi mammor lite smulor åt fåglarna.

De verkade i alla fall vara en positiv upplevelse för ungarna. "Pippi, Pippi" hörde man lite då och då.
Herre min je vad det är kul när man märker att de vill provsmaka på nya ord. Jag har verkligen längtat efter talet. Visst det är långt borta men man måste ju börja någonstans. Får köra ett kort inlägg någon gång om vad de kan säga.

613.

Gash.
Igår var inte en lätt dag för denna moder. Från det att mina små monster vaknade (kl 7) till det att de gick och la sig så hördes ett gnäll. Konstant. Med undantag av två timmars nap. Tystnad.
Jag gick i taket många gånger och gråten brände bakom ögonlocken många gånger kan jag säga.
Jag har ingen aning om varför de var så gnälliga. Såg ju till att de inte var trötta, hade full blöja, var hungriga osv, men ingenting hjälpte. Syrrorna var över och kunde sedan intyga för karln att detta gnäll pågått så länge de var där.
Hemskt.

Just då kände jag bara hur ilskan bubblade inom mig och jag kände hur pulsen ökade och jag hade svårt att dra efter ett djupt andetag. Idag är de mycket bättre, men jag känner mig fortfarande lättretlig och känner hur nära det är att brista igen, bara jag hör minsta gnäll.
Ni mammor, vad gör ni när ni är på bristningsgränsen? Jag kan få smått panik alltså och en annons på blocket är inte långt borta.

612.

Nu är våren på ingång och de nya tunnare garderoben och solglajjerna med den. Grabbarna tog fram sina och provade dem. 
Tycker de passade riktigt bra, särskilt tillsammans med dödskallesjalarna de fick av moster när hon varit i London.

611.

Ja, tiden rullar och det känns inte som att jag hinner göra så mycket. Det blir liksom allt vardagligt som ska göras. Så nu försöker vi klämma in det där med städningen, matlagningen/matlådelagning, lek med barn, tvätta och allt annat smått och gott.
Vi hinner dock ha lite folk över här och det är ju mer än uppskattat. Älskar sällskap och det gör även kidsen så de är oftast på bra humör när gäster är här. Förra veckan hade vi vardagsmiddag hos oss. Tant Ann lagade maten och vi stod för husrum. Mysigt som vanligt.
Julian busar med morbror Niclas.
Min sötDumbo.
Leon fick för sig att leka med Ulles kille Jimmy och började helt plötsligt göra en massa roliga miner :)

610.

Klockan tolv idag ringde de från dagis. Julian verkade inte riktigt hundra. Han hade varken ätit mellanmålet eller lunchen och när han skulle sova så sov han bara en kort stund och vaknade sedan upp och började gråta. Tydligen låg han och kliade sig i ögonen och kunde inte somna om så de tog upp honom och ringde mig.
Vi gick hem och jag gjorde i ordning lite välling för att se om han kunde få i sig något och det gick. Gav honom sedan nappen och lammet och bäddade om honom. Det tog inte lång tid innan han knoppade. Han har nu sovit i snart två timmar och det börjar nästan bli dags att väcka honom så vi kan hämta brorsan.

609.

Hittade några gamla foton på mina små bebisar. Gullefjun!
It's been a while. Denna vecka börjar liksom the real family life. Nu ska vi alltså pussla ihop hela familjens schema; dagis, pappas jobb och mammas jobb. Däremellan ska ju allt det där andra rulla på. Städning, matlagning, tvättning, inhandling, GOS MED BARNEN och umgänge med vänner och varandra. Det är lite knepigt när nya rutiner ska in i livet. I och med att vi har två knoddar med samma krav och förutsättningar så har vi andats rutiner sedan de kom. Men det är fortfarande lite meckigt. Så därför är det lite torrt på bloggfronten.
Snart kanske jag klämmer in något inlägg mellan alla rutiner.