564.

Innan alla julprylar packades ned passades det på att lekas med granen :)
Så ja. Nu börjar det lugna ner sig en smula med tömningar från alla håll. Det börjar så sakteliga lugna ner sig med allt, med undantag av någon rejäl bajsblöja lite då och då. Själva ätandet går det väl sisådär med. Igår åt de knappt någonting. Försökte därför vräka i de vatten så de i alla fall får i sig lite vätska. Idag har de fått i sig lite mer, så jag håller tummarna att de hittar tillbaka till aptiten snart igen.
Ni med erfarenhet av detta (magsjuka), vad har ni gett kidsen att äta till att börja med? Tänkte liksom på sådant som vad som är milt för magen. Vill ju inte börja med något alldeles för starkt.

562.

Nu har Hjärt-Lungfonden startat upp sin hjärtebarnsmånad genom att starta upp den årliga insamlingen. Jag gör som förra året och startar upp ett gemensamt hjärta för mina hjärtebarn och skänker självklart en slant. Alla bidrag går till forskning kring barnhjärtan och det ligger mig självklart varmt om hjärtat då båda våra prinsar föddes med hjärtkrux. Leon är visserligen friskförklarad men han får vara med på hjärtat ändå. Julian äter medicin på obestämd tid.
För att bidra skickar du till 72901:
BARNHJÄRTA 50 1674 NAMN*
BARNHJÄRTA 100 1674 NAMN*
BARNHJÄRTA 200 1674 NAMN*
* Ditt eget namn som kommer få ett officiellt tack när du bidragit.
1674 är alltså vårt hjärtas personliga ID-nummer och gör så att du bidrar till just det hjärtat.
Du kan även gå in och kolla hur Juleons hjärta ligger till på topplistan och hur mycket vi samlat in tillsammans på denna sida.

560.

Jaha, läget känns mer stabilt nu. Vi har nu bytt kräkmaraton till bajsmaraton. Kan väl egentligen inte påstå att jag gillar det ena bättre än det andra, däremot känns bajsmaraton mer kontrollerat. Förhoppningsvis hamnar det ju bara i blöjan, med undantag av lite klet på benen och upp på ryggen, men inga konstigheter med det. Kräket kommer ju mer oförberett och lite varstans (ex nya mattan).
Japp, det var en uppdatering för er som älskar kräk och bajs.
Vi trodde alltså att spyorna var över efter gårdagens natt, men så igår kväll så hör vi ljud inifrån deras rum. Jaha, dags för lakansbyte, pyjamasbyte och sängbyte. Julian fick sova inne hos oss och kräktes som tur är inget mer utan sov väldigt bra natten igenom. Leon sov i sin säng, hela natten. Underbart. Känner mig lite mer utvilad idag än igår.
Gissar att denna månadens elräkning kommer skjuta i höjden. Har nog aldrig tidigare pressat tvättmaskinen så hårt som de senaste dygnen. Den rullar konstant. Allt i 60 grader för att döda alla basilusker som ligger och gror. Skitsamma om min stickade favorittröja krymper i tvätten, den är ren och kanske kan användas som magtröja nu. Har hört att det ska vara på modet igen.
Så lägesrapportens summa summarum;
Tvättmaskin på högvarv. Bajsblöjsbyte var 5:e minut (kanske en överdrift, men känns som det), mor och far har peppar peppar (kansketack vare den) klarat sig, ungarna verkar trots alla uttömningar från olika håll oerhört pigga. De verkar även mer sugna på mat än tidigare så vi mjukstartar med lite mosad banan och vitt bröd.

559.

Usch, fy och blä. Vilken jäkla natt. Allt började igår runt elva på kvällen när vi gjorde oss redo för sängen.
Jag hörde hur Leon hostar och går då in med en flaska vatten, men han vill inte ha så jag stoppar in nappen och går ut igen, då han blev lugn. Medan jag sitter på toa så hör jag hur han hostar igen, denna gången lite annorlunda mot senast, så jag går tillbaka (för karln satt med hörlurar på och syrran som skulle sova över kanske har lite svårt att avgöra vad som är vanliga hosta och inte), men karln är redan inne hos honom och kommer ut med kletiga händer;
- Han har kräkts.
Om han har! Hela sängen är nu fylld av mysiga små falukorvbitar och storsanering Allan sätter fart. Bort med alla sängkläder, gosegrisen och Leon. Av med pyjamasen och se till att han inte kräks igen. Jag sätter mig med honom i soffan medan karln fortsätter saneringen.
Vi sitter där och myser ett tag då han är väldigt lugn och trött. Efter ett tag börjar han hosta och jag förstår att det är mer på gång och skriker åt karl:
-HIIIINNKKK!!
Nu kom resten av falukorven upp (jag som trodde allt redan låg i sängen). Han kräks och kräks och kräks och hans lilla kropp bara spjärnar emot hulkningarna. Jag gråter. Har aldrig tidigare varit med om att de kräks på detta viset. De var ju kräkbarn när de var mindre, men då var det utan hulkningar och det var endast vällingen som tittade ut utan att grabbarna rörde en min.
Åh, jag hatar verkligen att må illa. Kan vara bland det värsta som finns, men oj vad jag hellre skulle ta detta istället för grabbarna. Det svider verkligen i mammahjärtat av att se dem må så dåligt.
Vi bestämmer oss för att han får sova i vår säng då vi inte vågar lägga honom i hans säng om han skulle ligga på rygg och spy. Natten smyger sig långsamt fram och det kommer spya efter spya, men med bra sömn för Leon däremellan.
Mitt på natten vaknar Julian och spyr. Han flyttas också över till vår säng och hela vårt sovrum ligger nu i en dimma av kräklukt. Så småningom sprutlackerar Julian sig själv, pappa och sängen så storsanering Allan #2 startar.
Well, kan säga att det inte blev mycket sömn i natt men att grabbarna verkar må oerhört bra. Peppar peppar. Apropå peppar så fick vi höra att om man sväljer tio hela vitpepparkorn så ska man klara sig mot magsjuka, så jag skickade iväg syrran till affären för att införskaffa det. Så nu har vi svalt dem och känner att vi kan stå emot allt.

553.

Här hemma rullar allt på. Det som är mest populärt just nu är sång och dans. Så fort man sjunger första tonen på en låt så sätts dansen igång. Det är så himla hjärtevärmande för mammahjärtat att se de små prinsarna dansa. Helt underbart.
De har även börjat leka så mycket mer med varandra. Det är även det helt underbart att se. Ena gången sitter de tysta bredvid varandra och håller på med varsin sak, men ändå bredvid, nära varandra. Nästa stund står den ena i soffan och kastar kuddar på den andra så att de kiknar av skratt. De leker mer än gärna tittut med varandra och ropar Buuuu.
De börjar verkligen förstå mer och mer. När vi nu sjunger "Klappa händerna" så förstår de när i låten de ska klappa händerna, slå på knäna, vinka. Jag blir mer och mer imponerad för varje dag.
De har även börjat "prata" med varandra. Lite som tvillingarna i comhem-reklamen. Den ena låter: bakabakabakabakabak. Och den andra svarar då: bakabakabakbabakb. Inga konstigheter.
Mina älskade prinsar.

548.

Två stycke tomtar.
Nygråten tomte.
Mmm, gott med lussebulle.
Okej, lite ljud gav Julian ifrån sig, trots lussebulle, men det gick över fort.
Hmm, vad är det som händer här egentligen? Ingenting ska jag ta och tala om. Jag hittar liksom ingenting att blogga om. Livet rullar ba på. Det är inte jättemycket utöver det vanliga som händer så jag känner inte direkt för att blogga om när vi storhandlat, hämtat kidsen på dagis, sovit dåligt osv. Saknar dock bloggandet så jag tänker inte ens skriva något om en bloggpaus, utan får väl helt enkelt inse att inläggen inte kommer droppa in på löpande band utan mer när jag känner för't.
Hur som helst så hade kidsen sitt försa luciafirande på dagis. Alla päron stod samlade ute på gården som barn i en godisbutik och skulle kolla på alla små nissar, lucior, tärnor, stjärngossar och pepparkaksgubbar. Som tur var så gick inte våra kids med i tåget, för jag hade inte sett ett dyft. Så vi får se hur det blir nästa år. 
Moster Elin och Morbror Niclas vad med och kollade in tåget och hjälpte mig bära kids omvartannat. Julian var väl inte den gladaste tomten i staden, hade kanske sovit två timmar den natten, men han sa inte så mycket som tur var :)

547.

Förra årets julkort. Visst ser de glada ut?! :)
Åh, jag har ju väntat och väntat på att den förbannade snön ska komma, för jag ville ut och fota kidsen i snön, med tomteluvor på sig och göra julkort av det. Nu behagade ju inte snön att komma och jag känner hur tiden rinner på och snart är det jul, så igår medan det fanns en liten gnutta ljus kvar, slängde vi på dem luvorna och försökte knäppa några bilder som blev bra.
Herre min je säger jag bara. Haha. Det var inte det lättaste. Tomteluvor tillhör tydligen inte favoritmössan. Men några bra bilder blev det och igår kväll skickade vi efter julkorten. De kommer bli awsome och förhoppningsvis bjuda på ett skratt.
Så nu kommer jag springa till brevlådan så fort jag hör posten dimpa ner.

546.

Lagade kyckling-curry-gryta till ungarna ikväll och det uppskattades. Jag fasade för att det kanske skulle vara en lite för exotisk krydda för deras del och då hade jag fått paniksteka upp lite köttbullar då de redan var griniga för att de var hungriga. Men mammas mat verkar duga. Det tackar jag jag för grabbar.
Hahaha, älskar denna bild. Sån jäkla tokmin han har.
Nu gapar jag, nu ska jag börja äta.
MMmmmm, mammas mat.
Hihihihi jag ska också äta.
Titta jag kan balansera ett riskorn på läppen.
Mmmm, mammas mat.

541.

Snacka om att mammalivet bjuder på bergochdalbanor känslomässigt. Jag vet att jag har skrivit det förut, men det är helt galet. Ena dagen (eller veckan som det varit för mig nu) är jag i upplösningstillstånd då kidsen gnäller från det att de vaknar på morgonen till dess att de somnar på kvällen. Kan inte riktigt förklara känslan som river på insidan bröstet på en då man konstant får höra detta ljud. När det sedan lugnat sig lite så krävs det bara en ynka ton som förvarnar att det är gnäll på gång för att bägaren är översvämmad för mig. Gah.
Andra dagen är de världens sötaste (eller det är de i och för sig jämt) och underbaraste kidsen som bara gör att mammahjärtat svämmar över av all världens känslor. Som idag. Andra dagen på dagis och overallerna ska på för första gången i år. Började i tid med att klä på dem då jag tänkte att de förmodligen kommer tjorva, men allting flöt på och på två sekunder stod mina killar där i likadana overaller och såg plötsligt så himla stora ut. Mina stora dagisbarn!
De kan ju vara glada. Det vet jag.
Lämnade dem sedan på dagisgården och självklart grät Leon, men hörde när jag smygit bort att han tystnade på en gång. Tänka sig, det är ju inte alls farligt när mamma lämnar, det var nog bara en liten show för mig för att jag skulle stanna, men serrdu den gick jag inte på.

Okej, en grej till. När jag hämtade dem igår så smög jag in lite försiktigt på dagis och iaktog de en stund innan de såg mig (brukar alltid göra det) och då insåg jag verkligen att de klarar sig verkligen utan mig (en dagisdag). De trivs verkligen på dagis. Julian vill sällan gå hem. Det är inte så att han tjivas och skriker när vi ska gå hem men han kommer fram till mig, ger mig en kram sedan går han tillbaka till det han höll på med och tycker nog att jag borde lämna honom så.
Ja, jag säger då det. Mammalivet ♥

537.

Jag vet inte hur många gånger den senaste veckan jag satt mig ner för att skriva ett inlägg när pysarna sover men sedan avbrutits av att de vaknat. Så nu försöker jag plita ner lite snabbt vad som händer och har hänt.
Sjukstugan fortsätter hemma hos oss. Hostan vägrar ge sig hos båda kidsen så vi besökte läkaren, främst för Julians skull och pga hans astma. De kunde i alla fall se att det varken var öroninflammation eller halsfluss. De var tvugna att ta ett stick på Julian för att utesluta lunginflammation och thank god så var det inte det, utan bara en rejäl jävla envis hosta som jag skulle göra vad som helst för att ta istället för dem.
Kan ju inte direkt påstå att det är det roligaste som finns att vara hemma med två sjuka sparvar i samma ålder. De är inte intresserade av att titta på någon film, de vill inte äta, de vill inte leka, de vill inte sova, de vill inte sitta i mammas knä. De vill gnälla och gråta. Det är vad de har gjort de senaste dagarna. Jag blir snart galen. Vill (för deras skull) att de ska bli friska. NU.

528.

Kidsen har blivit väldigt ömsinta med varandra. De pussas väldigt mycket nu för tiden. Mammahjärtat bultar lite extra då  ♥

526.

Idag var sista dagen kidsen har fått vara hemma. De har kryat på sig rejält och det är väl lite tack vare att vi har känt att de ska få stanna hemma till de verkligen blivit bättre. Känner inte direkt för att skicka tillbaka (speciellt) Julian för tidigt på grund av hans förkylningsastma. Det känns lite som att det får vara nog nu, nog med sjukdomar. Förstår att det kommer bli en låååång vinter med ihållande kranar som rinner och hosta med mysigt slem och så vidare, men man kan väl få hoppas att det blir ganska milt ändå?
Har försökt komma ut en liten stund varje dag i alla fall då jag tror på att frisk luft inte skadar, tvärtom. Så några mysiga höstbilder har jag hunnit knäppa. Hade velat hinna med lite mer, men vi får se vad helgen bjuder på. Kanske någon som vill agera modell?

525.

Snabbinlägg innan jag ska försöka hinna röja lite här hemma innan kidsen vaknar. Har hunnit klämma en lunchtallrik fylld av lax, ris och sallad. Mums. Det hann även slinka (hehe slinka) ner en kanelgiffel så nu är jag good to go.
Barnen mår lite lite bättre idag, men de blir nog hemma imorgon med för att krya på sig lite ytterligare. Vi märker att de långsamt men säkert går åt det friska hållet. Även om det går i snigeltakt så är vi glada att det är in the right direction.

522.

När man ha snor i näsan så kan det ibland vara något som torka, fastnar och kittlar och då måste man såklart känna efter vad det kan vara. Det är i alla fall min teori om varför Leon ha börjat peta näsan.
Julian lyckas mest med att kleta ut sitt rinnande snor i hela ansiktet, det är mys. Så när man tror att man torkat allt, upptäcker man så småningom lite torkat klet i pannan. Förkylningstajm, oh yes.

521.

Just nu går livet lite på paus här hemma. Vi har två sjuka sparvar som hostar ut sina lungor. Låter det som. De har ju varit sjuka i ungefär två veckor och vi började sjukperioden med att åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus för att kolla deras andning då det lät väldigt ansträngt. De fick då andas in ventolin som ska hjälpa till att öppna upp och göra det lättare att andas. Med sig hem fick vi flytande ventolin.
I måndags kände vi att det nog var dags att åka in igen då Julians hosta inte lät bättre, snarare sämre. De konstaterade då att han har förkylningsastma. Inget allvarligt så länge man behandlar när det behövs. Var tredje barn har det i åldern 0-5 och det är väldigt vanligt att de växer ifrån det.
Vi fick astmamedicin utskrivet och ska nu ge honom hjälp att andas när det behövs, men vi får inte ge för mycket (vad är det?) då han får betablockare för sitt hjärta. Den kan då slås ut och hjärtat kan börja rusa. Det är inte lätt som förälder att balansera detta då vi vill hjälpa honom att andas, och på ett "vanligt" barn kan man ge detta upp till åtta gånger per dag, men med Julian ska man "inte ge för mycket".
Jag kan säga att man verkligen förstår vad föräldrar menat förut när de säger att de skulle göra vad som helst för att ta sjukdomen från deras barn. Jag skulle verkligen göra vad som helst för att ta Julians hjärtfel och hans hosta. Min lilla lilla sparv, som på något konstigt vis blir min ännu mindre sparv när han är sjuk. Självklart tar jag Leons hosta också. Han har lite mildare dock, men tar ändå i så han blir röd när han hostar.

519.



Idag skulle man kunna säga är första dagen på vårt nya liv. Karln jobbar, jag jobbar och barnen är på dagis. Det är så här det kommer se ut ett tag framöver. Vi har lämnat föräldraledigheten bakom oss och nu påbörjat ett helt nytt kapitel i livet där man tvingas pussla ihop varenda liten bit av tiden.

Frukost ska fortfarande hinnas med, vi päron ska förhoppningsvis hinna med en snabbdusch (barnen badar på kvällen), middag ska hinna lagas. På ett konstigt vis har jag nog sett fram lite mot denna tid. Nu är vi verkligen en riktig familj (enligt min gen syn), nu har liksom det riktiga familjelivet börjat. Har kännt lite att tiden gått i slow-mo och att första året varit lite av en prövotid, men den är slut nu och vi är fast anställda som föräldrar. Vi kan inte bli sparkade som päron förrän om 17 år. Kanske att det önskas (många gånger) tidigare.

Nej nu har jag inte tid att sitta här. Har bara varit hemom för att lämna det handlade och ska nu iväg och hämta mina dagisbarn. Crazy. Tjing!

516.

Okej, skrev precis att jag inte vill ge kidsen socker och så.

Ingen regel som inte har ett undantag dock. För häromdagen var det ju kanelbullens dag. Det firades här hemma med lite kanelbullar. Barnen fick smaka på sin första bulle (en fjärdedels) och det verkade uppskattat. Nu väntar vi dock till nästa år då kanelbullens dag är tillbaka innan det blir mer socker :) (Bilder kommer)


515.

Åh, vad irriterande. Det går inte att infoga någon bild till inläggen. Det går inte att göra något annat än att skriva ett inlägg. Antar att blogg.se knasar, tror nämligen inte att det är min dator för ovanlighetens skull. Så jag kan ju förvarna för bildlöst tråkigt inlägg tills det funkar att lägga in. (verkar funka nu)
Hur som helst så har ju kidsen varit lite småsnoriga fram och tillbaka. Aldrig så att det varit tjockt slemsnor (ja just det, jag kanske ska varna känsliga läsare), utan väldigt lätt, enkelt rinnande. Precis som deras mor. Konstant näsdropp. Så vi har egentligen inte tänkt kolla upp det då de varit pigga och ätit precis som de brukar. Däremot började Leon i måndags få lite hosta som lät jobbig. Det rosslade i halsen och dagen efter hade såklart även Julian fått det. Samma kväll fick Leon feber, inte speciellt hög (38,5), men ändå Alvedondags innan läggning.
                                                                           En utslagen feberpojke.

På onsdagskvällen kände vi att hostan nog lät lite för jobbig för båda två, speciellt på natten. De vaknade båda flera gånger och det lät väldigt ansträngande för de små flarnen. Så vi bestämde oss för att åka in till Astrid Lindgrens barnakut morgonen efter. Vad händer då? Jo, jag vaknar med migrän. Så det blev ett eftermiddagsbesök. Kanske var bra det, för det var inte speciellt mycket folk så besöket gick fort. Fick först träffa en läkare som lyssnade på lungorna så att allt såg bra ut. Några minuter senare fick vi träffa en sköterska som lät barnen få inhalera Ventolin som ska hjälpa till att öppna upp och göra det lättare att andas. Fick upprepa detta efter en kvart för att sedan återvända till läkaren som skulle kolla att det hade hjälpt. Det hade det. Så vi fick lite Ventolin utskrivet. Sedan kikade hon även i öron och hals och på Julian såg allt bra ut. Leon hade dock fått öroninflammation så nu går han på penicillin.
Har precis gett Leon en dos penicillin som han spydde upp. Great. Någon som har erfarenhet av barn som inte vill ta penicillin? Hur får man i dem det? Minns att när vi var rnut fem år och äldre så brukade vi få godis efter vi ätit penicillin. Det vill jag inte ge nu. Vill ju inte riktigt ge godis och socker till dem än.

512.

Har jobbat lite i helgen, men ändå hunnit umgås med familjen och vänner. I lördags kom Ballen hem till oss och käkade nasigoreng. Det var riktigt trevligt och hon är lika trött som vi är på kvällarna så det blev inte så sent. Känner mig till och från som en gammal pensionär. Tror att denna trötthet beror på de sjukt tidiga mornarna som barnen bjuder oss på. I somras hade jag absolut inga problem med att gå upp så tidigt men nu är det ju mörkt som satan när man går upp och då säger min kropp nej. Mina ögon säger nej.
Ser inte fram emot detta mörka halvår som väntar oss, fy fan!

Har även hunnit vara förbi parken och lekt lite med kidsen. Gungorna är ju helt klart favoriterna, wiiiiiii. Passade då på att knäppa lite bilder på småflarnen då det var perfekt ljus att fota i.



Igår fick vi besök två gånger om. Först var Alex förbi med Lillvin...Eller Lillvin och Lillvin. Det kan man nog inte kalla honom längre. Han har ju blivit jättestor! Senast vi sågs var han så liten att han satt och gungade i babysittern, nu kröp han omkring och ville vara överallt och ingenstans. Så jäkla söt unge, med Sveriges största mandelbruna ögon! To die for!
När de hade lämnat oss kom grannarna Martina, Harry och Kira över. Ungarna blev ööööööverlyckliga då Kira kom innanför dörren. De struntar helt i Martina och Harry. Kan ju ta och tillägga att Kira är en hund. Leon blir helt lyrisk och kryper efter vovven, lägger sig på henne, pratar med henne och klappar henne. Kanske ska skaffa en hund i utvecklingssyfte för han snackar konstant när hon är här.

506.


Julian myser i mosters knä.

Leon hittade ett paket välling att gnaga på, självklart gnagde han hål i det.

Igår kom då dagen då det var dags att lämna barnen själva på dagis. Till en början när jag såg dagiset så kände jag hur min puls rusade iväg i typ tio sekunder och jag blev lite snabbt svettig, men det släppte fort och jag kände sedan att allt skulle gå prima.

Vi fick börja med att vara ute på gården ett litet tag, för att efter en halvtimme gå in för att säga hejdå. Det var endast grabbarna och en unge till så att det inte skulle vara allt för mycket runt omkring och för att fröken skulle kunna ge dem full attention om det skulle bli tandagnissel. Jag pussade de och vinkade hejdå. Först förstod de ingenting men när de såg att jag gick så började Leon smågrina lite, hörde sedan när jag satt och knöt skorna i tamburen (hmm, tantord?) att han småsnyftade lite, men kände att det inte skulle bli några problem.

Idag var det lämning på en gång, inomhus. Även denna dag med få barn för att ge de en lugn start på dagen. Pussade de hejdå och vinkade. Denna gång grät Leon lite mer, men fröknarna är jättebra så jag tvivlar inte på att det går bra. De har sagt att om det är helt otröstligt eller verkar gå åt helt fel håll så ringer de, och de har inte ringt så jag antar att allt rullar på bra.

Längtar dock efter att hämta dem. De känns så vuxna nu. Haha. Igår när jag hämtade dem, så satt Leon så jag kunde se honom från tamburen (ordet igen) så jag iaktog honom lite från håll utan att han såg mig. Där satt mammas lilla pojke alldeles själv och tittade nyfiket runt på alla barnen runt omkring och log och när fröken sjöng en sång så gungade han som alltid. Gullunge. Så stor. Han går liksom på dagis utan mamma och pappa. Det är helt galet att titta på bilderna som sitter på kylskåpet med helt nykläckta småflarn och förstå att de nu går på dagis.

Idag ska jag försöka smyga in igen och iakta ungarna ett tag innan de ser mig. Jag vill liksom se hur de agerar utan mamma och pappa vid sin sida.

Tidigare inlägg Nyare inlägg