669.

 
Åh, jag har saknat att fota. Själva fotograferandet har legat på hyllan ett bra tag. Någon gång där efter sommaren så började min gamla kamera att muppa sig. Den ville inte hitta fokus och skärpan la sig helt fel om den ens ville vara med, så då började mina tankar snurra efter en ny kamera. I december så gjorde jag slag i saken och köpte mig en Canon 5D mark II. Ska väl erkänna att jag inte provat den så mycket...Än. Det var som att inspirationen försvann. Inspirationen, men inte intresset. 
 
Nu när våren börjar göra sig påmind och dagsljus med den så känner jag hur inspirationen kommer flödandes. Jag vill ut och fota. Jag har massa idéer i huvudet som jag lyckas få till denna sommar.
 
Tills vidare får dessa två små herrar ställa upp som modeller.

664. More feelings


Mina guldklimpar
 
Känslorna som snurrar i mitt huvud ska jag utveckla lite. Jag är 28 år ung/gammal. Jag har en idrottspedagogutbildning. Mitt nya och väldigt roliga intresse är fotografering. Jag vet inte riktigt vad jag vill bli när jag blir stor. 
Hur kan folk veta när de är 15 vad de vill bli? Avundas dem.
 
Just nu känner jag ju verkligen att jag vill jobba med foto. Känner dock att jag behöver mer kött på benen, men funderar på att fråga ER om ni vill bli fotade och hjälpa mig få en bild av hur det kanske lite kan se ut. Självklart är ni försökskaniner och behöver inte pröjsa. Det blir winwin. Jag får träffa människor jag inte träffat eller fotograferat tidigare och ni får bilder. Låter det intressant?
 
De andra tankarna och känslorna som snurrar är boende. Jag går ju som sagt runt i hustankar, men de är så far away att det är larvigt. Men drömma får man ju alltid göra.
 
Jag längtar efter att kidsen kan prata. Så man förstår vad de vill istället för att de ska bli frustrerade för att jag inte förstår vad pekande och oförståeliga ord och läten betyder. Visst denna tid är också charmig, men jag vill kommunicera mer. Det är så häftigt när man märker att de börjar förstå vad man sälv säger och försöker verkligen svara. De är intresserade av böcker och försöker härma ord.
De har börjat leka MYCKET mer med varandra. Den riktiga brödrakärleken börar visa sig. Förut var det mest bråk. om ALLT. Nu leker de tillsammans, de kramas spontant och pussar varandra. Julian har börjat gå fram till Leon, rufsa honom i håret och säga: Hej gubben. Plus att han kan pussa honom på huvudet. Så jäkla sött så man dör. Ska försöka fånga det på bild någon gång.
 
Jag längtar tills vi kan gå till dagis och hålla handen och slippa vagnen. Den där monstervagnen med mina guldklimpar i börjar bli lite småjobbig att dra och jag bara önskar att vi slipper den till vintern. Så jäkla jobbigt att dra vagn i snö. I alla fall en dubbelvagn. 
 
Ni som har barn; När slutade ni med vagn?
 
Ja det är väl just det som snurrar just nu. Eller ja, jag går ju så klart och hoppas på att Postkodlotteriet ska knacka på min dörr och säga att vi är med i Grannyran och kommer vinna miljoner. Den skulle sitta fint :)

649. Omotiverad

Så, där kom en liten paus till. Jag älskar ju att blogga, jag älskar att skriva, jag älskar att fotografera, inte minst mina prinsar. Men just nu finns det ingen motivation. Asirriterande.
Det vi har gjort på sistone är självklart tittat på fotboll och hejat på två lag. Det går ju lite bättre för de ena än de andra. Sverige förlorade ju sin match medan Tyskland har vunnit sina två. Kul att man kan få ha ett lag som spelar liiite bättre som man kan få heja på när det går dåligt för de andra :)
Julian är ofta riktigt trött när han kommer hem från dagis och vill gärna somna i soffan innan middag.
Gillar mysfaktorn och krispigheten i denna bild.
När matchställen var på var det inte bara glada miner. Kepsen var ingen höjdare till en början...
Tröttkille_10
Kepsen var ju rätt okej ändå. Heja Tyskland!!

648. Tvillingar

Tänk. För ganska exakt två år sedan (minus två månader) fick vi reda på att det låg två bebisar i magen. När vi åkte hem lite (läs; mycket) chockade, passade vi på att köpa varsin outfit till de små knoddarna. Vi la upp de i soffan och tog kort. Då, när vi tog bilden hade vi inte en aning om vilka underbara små grabbar det var som låg där inne. Att det var Leon och Julian.
Nu har jag tagit en ny bild. På varsin tysk landslagsdräkt. Nu kan jag se på bilden och veta att det är verkligen Leon och Julian som kommer ha dem på sig. Jag ser deras personligheter. Jag ser att tröjan kanske kommer spänna lite över Leons mage och att kepsen kommer sitta högt upp på Julians höga panna (ärvt efter mor sin).
Nu vet jag att de, just de två, är mina små tvillingpojkar.

638. Saknad

Mamma jag saknar Leon!
Tidigare har det inte varit märkbart att grabbarna saknar varandra om de är ifrån varandra, men på sistone tror jag att de blivit mer uppmärksamma på om brorsan inte är med. Julian har ju gått två dagar på dagis utan Leon och båda har gråtit på varsitt håll. Leon har gråtit väldigt länge hemma och Julian har börjat storgråta när vi lämnat på dagis. Kanske börjar bli dags att göra lite mer saker på varsitt håll så att de inte får panik om den andra inte är med.

634. Mina små hjärtegryn

Trots att de kan reta gallfeber på sin stackars mor (just nu med migrän och allergi...inte lätt att vara jag just nu) så älskar jag dem ju mer än något annat. Älskade, älskade, fina barn!
Leon med en halvt sönderslagen näsa.
Fjärilsfångare
Haha.
En till fjärilsfångare
Hej hej.
Hehe.

631. Mormor

Spännande. Ska Max och Lisa kunna leka tillsammans?
Grabbarna älskar sin mormor. Vi brukar Skypa med mormor och morfar och kopplar då datorskärmen till tv:n så kidsen kan se dem på storbildsskärm. Detta har lett till att så fort vi närmar oss datorn eller tv:n pekar Leon och säger; Mommo! Mommo! Även när det ringer i mobilen eller om vi ringer så tror han att följden ska bli att vi skypar med mormor sedan. För oftast ringer vi varandra på mobilen och säger åt den andra att logga in. Kan ju säga att han blir lagom besviken då vi inte slår igång tv:n eller datorn efter ett telefonsamtal :)
När mormor väl kommer på besök (hon och morfar bor ju på andra sidan landet) är hon väldigt populär. Senast hade hon med sig en bok som Julian ville att hon skulle läsa om och om igen.

628.

Undrar hur lång den här sjukperioden kommer att bli. Förra gången vi gjorde denna resa var de ju sjuka i en och en halv månad(!!). De gick sammanlagt fem dagar på dagis under den tiden. Inte okej. Varken för dem eller för oss päron. Denna gång känns det på något vis som att det inte är lika envist. Men jag ska väl inte säga något för då smäller det till.
Skulle kunna göra vad som helst för att ta hostan från mina kids. Just nu låter det som att de hostar sönder sina halsar och varje gång de hostar så tar liksom hela kroppen i. Usch. Trodde att Leons ögoninflammation gått över, men icke. I morse vaknade han upp med härligt gula och kletiga små gluggar. Bara att fortsätta regöringen och hostmedicineringen.
Under denna sjukperiod har ungarna "lärt" sig att titta på tv. De har liksom inte haft någon ork utan mest velat sitta i vårt knä och gosa. Inte oss emot. Så vi har passat på att göra en nostalgiresa. Har plöjt igenom Pippi och lite andra Astrid-klassiker. Så nu går grabbarna omkring och säger Pippi. Helt okej tycker jag istället för typ Spiderman.

615.

Leon (sjuk för någon vecka sedan) ser en fågel medan han äter.
Just nu kan man verkligen inte tro att mina kids är tvillingar. Om ens syskon. De är så spritt språngande jäkla olika att man blir yr i bollen. De ligger just nu på väldigt olika nivåer i först och främst humör och även faser. Vad gäller humöret så har Leon kommit in i en rejäl gnällperoid som tyvärr heter mer än duga. Han gnäller för minsta lilla och då går denna lilla mor i taket för minsta lilla. Det där gnället. (Gillar inte folk som skriver detta, men...) Ni mödrar vet vad jag talar om. Gissar att alla barn har en ton som får modern ( och förmodligen även fadern) att långsamt koka över. Det äter liksom upp en inifrån.
Det är ju så dubbelt, å ena sidan avskyr jag det där förbannade jäkla gnället, å andra sidan är han så enormt mammig och jag kan verkligen inte ens vända ryggen till utan att han blir ledsen. Så fort han får chansen tar han min hand och vill gosa. Han kan sitta i mitt knä i flera timmar och smeka min hand i hans ansikte. Det är ju det gosigaste som finns och då smälter mitt hjärta genast. Ja, ni som ska bli/funderar på att bli päron kan förbereda er på en känslomässig bergochdalbana som aldrig har ett slut. Hade aldrig innan kunnat föreställa mig denna karusell av känslor.
Julian.
Julian är nu motsatsen till sin bror och kan verkligen sitta med sitt och hålla på i timmar. Hittar han en bok kan han läsa den ett längre tag, hittar han en bil leker han med den och kör fram och tillbaka och provar snurra på hjulen etc. Han är långt ifrån lika beroende av mig eller sin far som hans bror just nu är. Han har visserligen alltid varit väldigt självgående och kunnat roa sig själv.
Förmodligen kommer de byta roller. När Leon börjar inse att det faktiskt går att leka själv eller med sin bror så kommer väl Julian bli enormt gnällig och mammig.
Bara att get used to it I guess. The life of parenting. I kvadrat.

612.

Nu är våren på ingång och de nya tunnare garderoben och solglajjerna med den. Grabbarna tog fram sina och provade dem. 
Tycker de passade riktigt bra, särskilt tillsammans med dödskallesjalarna de fick av moster när hon varit i London.

607.

Grabbarna för ganska exakt ett år sedan. Plutti.
18-månaderskontroll. De fyller dock 19 månader om några dagar men vad tusan? Vi var ju tvungna att avboka den riktiga tiden då kidsen var sjuka. Vi fick dock boka om vaccinationen som de skulle fått idag. Hon ville inte ge dem den då deras immunförsvar inte är på topp. Så vi håller tummarna att de är krya den 21 mars.
De fick visa att de visste var näsan satt. Gjorde de det? Nej, självklart sitter de helt still när bvc-sköterskan och jag försöker få dem att visa sina skills. Så jäkla typiskt. Vi brukar ju näst intill ha anatomilektion här hemma och åtminstone Leon vet var större delen kroppsdelar sitter. Och just idag kan han inte ens peka ut näsan. Känns som att man ljuger när man säger: "Han kan egentligen." Hur många drar inte den? Har ni varit med om det?
De skulle även visa att de kunde bygga torn och rita lite.

606.

Dålig bildkvalité på Julian, men ändock.
Vi är inte dem som brukar ge barnen godis och sötsaker. Tvärtom, vi är sådana där pryda föräldrar som tycker att de kan introduceras för sådant så sent som möjligt. De kommer ändå ramla över det för eller senare. Särskilt om de går i sina föräldrars fotspår. Men ikväll fick de faktiskt smaka varsin chokladdoppad kaka. Reaktionen blev inte som vi trott. Vi förväntade oss att de skulle sluka dem och be om mer, men det räckte med en. Leon (vårt matvrak) åt inte ens upp hela lilla kakan.
Men söta blev de i alla fall.

603.

Sitter här lite kärleksfull i hjärtat. Vi kunde inte ha avslutat lördagskvällen på ett bättre sätt än det vi gjorde idag. Karln jobbade hela långa dagen men kom hem en timme innan kidsen skulle knoppa. De var redan på hyfsat bra humör, men så fort pappa kliver innanför dörren är dagen gjord. Sedan följde en timme med bus. Vi jagade och kittlade dem. Herre min je vad kul det var. De skrattade så de nästan kiknade.
I stället för att springa ifrån oss när vi kittlade de, kom de gåendes mot oss just för att vi skulle kittla dem.
Oj vad vi skrattade. Familjetid (när även fadern är med för ovanlighetens skull) är GULD värd.
Vill med detta lilla kärlekskranka inlägg skriva att jag älskar min lilla familj något otroligt!
God natt på er världen!

594.

Helvete. Helvete. Helvete.
EN jävla dag fick de gå tillsammans på dagis på över en månad. Nu är vi tillbaka i sjukcirkeln igen. I can't believe it.
Allt började med magsjuka,
veckan därpå bjöd på förkylning, sjukhus och vård av det andra barnet hemma, jag åkte på monsterförkylning,
veckan därpå fortsatte förkylningen och kurering av dem båda, karln fick bihåleinflammation,
veckan därpå fick Leon feber igen, jag får feber och förkylning igen,
veckan därpå (denna vecka, igår alltså) gick de båda på dagis,
igår fick Leon feber igen.
Jag förstår inte. De hinner ju inte snappa upp några bakterier från dagis direkt. En jäkla dag.
Nej nu får det banne mig vara nog.
Hur har ni det ute i vårt avlånga land? Är ni friska eller råkar ni ut för samma sjukstuga som vi?

593.

Kan ju inte finnas en sämre dag att dela detta. Kopierar min facebookstatus rakt av.
Idag kära vänner är det alltså alla ♥ dag. Vi skippar onödiga ting och skänker pengar till en bra sak istället. Är ni med oss?
Kan inte nog poängtera att varje litet bidrag räknas. Just ditt bidrag på 50 kronor kan vara till stor hjälp. Om vi dessutom är flera stycken som skänker minst 50 så är det till ännu större hjälp och ser till att forskningen på barnhjärtan går framåt. Ett av målen är att kunna avgöra redan i magen om barnet lider av ett hjärtfel, så att man vet hur man ska behandla och motta barnet är det föds.

Hjälp alla små hjärtsjuka barn och hjälp de ofödda barnen med hjärtfel få rätt hjälp när de föds.

Vill du hjälpa just vårt hjärta att samla in pengar sms:ar du till nummer72901:
BARNHJÄRTA 50 1674 Ditt namn
BARNHJÄRTA 100 1674 Ditt namn
BARNHJÄRTA 200 1674 Ditt namn

50,100 och 200 står alltså för summan du vill skänka. 1674 är koden som anger att du vill skänka till just "Juleons" hjärta och Ditt namn är alltså ditt eget namn som kommer synas en stund på hemsidan som tack för att du skänker pengar.

Kom ihåg att alla bidrag hjälper.

Tusen tack på förhand! ♥


587.

Februari.
Hjärtebarnens månad.
Vi har skänkt. Har du?
Vill du hjälpa just vårt hjärta att samla in pengar sms:ar du till nummer72901:
BARNHJÄRTA 50 1674 Ditt namn
BARNHJÄRTA 100 1674 Ditt namn
BARNHJÄRTA 200 1674 Ditt namn

50,100 och 200 står alltså för summan du vill skänka. 1674 är koden som anger att du vill skänka till just "Juleons" hjärta och Ditt namn är alltså ditt eget namn som kommer synas en stund på hemsidan som tack för att du skänker pengar.

För er som följt min blogg ett längre tag vet ju att båda våra prinsar föddes med ett hjärtkrux. Leon föddes med hål i hjärtat som de inte visste om det skulle växa ihop eller inte, men är nu friskförklarad. Julian har WPW-syndrom som innebär att hjärtat kan börja rusa och ge honom en puls på närmare 300 slag. Hans normala puls bör ligga på 100-120 ungefär. Han får betablockare tre gånger om dagen som hjälper till så att hjärtat har sin normala rytm. När/ om han får sluta med sin medicin återstår att se då vi går på regelbundna kontroller.


Tusen tack för ditt bidrag!

581.

Tyvärr en sddig bild på Julian, men jag tyckte han blev så söt på denna.
1 februari. Idag. Det betyder att mina prinsar blir ett och ett halvt år. Det har alltså gått ett halvt år sedan de fyllde ett. Om lika lång tid, ett halvår fyller mina prinsar två år. Alltså jag förstår ingenting. Men grattis mina prinsar på ett-och-ett-halvt-års-dagen!

574.

Det var väldigt ljust ute, med både snö och sol.
Leon (längst bak utan bålstabilitet) var riktigt trött mot slutet så han somnade i pulkan.
Trots att det är förkylning som härjar i denna familj (japp, den har drabbat oss alla), så måste man få lite frisk luft. Det har ingen dött av. Idag var ju en underbar dag att åka pulka på tyckte vi så vi klädde på ungarna varma kläder från topp till tå och gav oss ut. Det blev en ganska kort sväng, men det bjöds på både frisk luft och solsken. En helt underbar söndag med familjen helt enkelt. Inga måsten. Fler sådana dagar åt folket!
Vi köpte två "vanliga" plkor till grabbarna då vi tänkte att om vi köper sådana där bebispulkor med ryggstöd i år så kommer de förmodligen vara för stora för dem nästa år. Så snål-Werner har snackat, det blev vanliga. Det kanske inte var det allra bästa då åtminstone en av våra söner inte verkar ha speciellt bra bålstabilitet, så han låg mest i pulkan. Haha, sötnöt.

571.

Det var riktigt tydligt att denne sparv behövde mycket sömn.
Äntligen!
Nu är hela familjen samlad hemma. Kan inte riktigt beskriva glädjen i det hela. Det är bara...underbart!
Vi blev alltså inlagda i fredags och fick komma hem på permission natten till tisdag. Vi fick behålla vårt rum och fortsätta vara inskrivna om vi skulle känna att det inte fungerade. Men just den natten lät han väldigt bra. Inte en enda hostattack och det hade tidigare nätter fyllts av. Jobbiga sådana. Nu ska vi (nästan slaviskt) följa ett schema med hans astmamedicin. Tidigare har vi liksom tassat på tå med hans astmainhalationer då de kan få hans hjärta att rusa, men nu har vi fått "tillåtelse" att prova. På sjukhuset var det samma sak, även de tassade på tå för att undvika rusningar, så förmodligen hade han tillfrisknat snabbare om det inte vore för hand hjärtkrux.
Åh, att få sova bredvid min hjärtevän igen är guld värt. Även om jag efter dessa dagar är completely utmattad och somnar på väg till kudden så är bara vetskapen om att han ligger bredvid mig värd allt. Vi har ju turats om lite att vara hemma och på sjukhuset och har då bara setts typ en kvart varje gång plus att vi alltid har varit utan en son. Så hemsk känsla. Antingen lämnade man Julian på sjukhuset (min lilla ynkliga sparv), eller så lämnar man Leon hemma (min lilla sparv som inte förstår alls vad det är som händer). Det har liksom värkt i mitt mammahjärta oavsett.
Men nu är vi alla, en, två, tre, fyra hemma. Bäst!
Underbart att få se mina underbara små underverk leka med varandra. Bråka med varandra. Pussa varandra. De är hela igen.

565.

Min astmapojke.
Jaha, så var första dagen på dagis förbi efter magsjukan. Allt hade gått finfint så inget krux där och det känns ju skönt. Dock finns en liten oro i maggropen och det är kidsens hosta som infann sig i morse. Dagisfröknarna (ja, jag vet att det heter pedagoger, men jag vägrar) sa att Julian hade fått upp slem under lunchen. Inte så kul. Visserligen känns det ju bättre att det kommer upp än att det ligger och retar i halsen.
Har låtit Julian få inhalera lite astmaspray för att eventuellt kunna lindra hostan i natt, men än så länge låter det inte bättre. Jag hör två kids som löser av varandra med att hosta. Hoppas bara att den lugnar ner sig i natt.
Tidigare inlägg