439.

Igår kan vi nog räkna som en liten dag att skriva upp i almanackan.

Vi hade lagt barnen för sin eftermiddagsnap och efter tre minuter hörde vi att det var knäpp tyst inne i deras rum. Wow, det var snabbt de somnade tänkte vi. Vi funderade inte så mycket mer på det utan tänkte att de sov, men när jag tittar in genom dörrglipan så ser jag inte Julian ligga vid sin huvudkudde. Jaha, då har han väl glidit ner till fotändan (har ställt upp sängarna en liten bit då de är så täppta). När jag tittar in lite mer ser jag en väldigt nöjd liten pojke STÅ i sängen. Han har alltså på egen han tagit sig upp till stående med hjälp av spjälorna.

Stolt mamma? Japp :)

391.



Så sitter vi här igen, en trött morsa och en superpigg son. Ena sonen sover, såklart.

390.


                          Är vi lika? Har precis fattat hur webkameran funkar :) Wohoo!

Hänger just nu med en son som vägrar sova. Han liksom kämpar hårt för att inte somna... vilket är mammas högsta önskan just nu. Kan ni inte somna samtidigt små barn så mamma får lite avlastning?

333.

Åh herre min je. Igår hände det. Jag fick mitt första leende av Julian. Fatta. Behöver jag skriva vem som grät?

Vi satt och degade i soffan och jag hade honom liggandes i mitt knä. Jag satt och log ett sådant där fånleende som man gör mot bebisar och plötsligt - :D Jag blev så varm i hela kroppen, först förstod jag inte att det faktiskt var ett leende, men när jag sedan gjorde det började jag böla. Så coolt. Det låter kanske aslöjligt men det var verkligen en speciell känsla.
Nyare inlägg