664. More feelings


Mina guldklimpar
 
Känslorna som snurrar i mitt huvud ska jag utveckla lite. Jag är 28 år ung/gammal. Jag har en idrottspedagogutbildning. Mitt nya och väldigt roliga intresse är fotografering. Jag vet inte riktigt vad jag vill bli när jag blir stor. 
Hur kan folk veta när de är 15 vad de vill bli? Avundas dem.
 
Just nu känner jag ju verkligen att jag vill jobba med foto. Känner dock att jag behöver mer kött på benen, men funderar på att fråga ER om ni vill bli fotade och hjälpa mig få en bild av hur det kanske lite kan se ut. Självklart är ni försökskaniner och behöver inte pröjsa. Det blir winwin. Jag får träffa människor jag inte träffat eller fotograferat tidigare och ni får bilder. Låter det intressant?
 
De andra tankarna och känslorna som snurrar är boende. Jag går ju som sagt runt i hustankar, men de är så far away att det är larvigt. Men drömma får man ju alltid göra.
 
Jag längtar efter att kidsen kan prata. Så man förstår vad de vill istället för att de ska bli frustrerade för att jag inte förstår vad pekande och oförståeliga ord och läten betyder. Visst denna tid är också charmig, men jag vill kommunicera mer. Det är så häftigt när man märker att de börjar förstå vad man sälv säger och försöker verkligen svara. De är intresserade av böcker och försöker härma ord.
De har börjat leka MYCKET mer med varandra. Den riktiga brödrakärleken börar visa sig. Förut var det mest bråk. om ALLT. Nu leker de tillsammans, de kramas spontant och pussar varandra. Julian har börjat gå fram till Leon, rufsa honom i håret och säga: Hej gubben. Plus att han kan pussa honom på huvudet. Så jäkla sött så man dör. Ska försöka fånga det på bild någon gång.
 
Jag längtar tills vi kan gå till dagis och hålla handen och slippa vagnen. Den där monstervagnen med mina guldklimpar i börjar bli lite småjobbig att dra och jag bara önskar att vi slipper den till vintern. Så jäkla jobbigt att dra vagn i snö. I alla fall en dubbelvagn. 
 
Ni som har barn; När slutade ni med vagn?
 
Ja det är väl just det som snurrar just nu. Eller ja, jag går ju så klart och hoppas på att Postkodlotteriet ska knacka på min dörr och säga att vi är med i Grannyran och kommer vinna miljoner. Den skulle sitta fint :)

663. Känslor

 
Det är mycket som snurrar i huvudet nu när hösten smyger sig på. Många känslor, många tankar många pussel. Fyra stycken för att vara exakt. Gäller att stanna upp ibland och bara andas.
 
Tycker att bilden här ovan andas lugn på något vis.

659. Julian

Leka med vatten är ju det roligaste.
Julian läxar upp allt. Här får studsmattan sig en varning.
Vattna mormors fötter så de växer?
Bus på pappas axlar.
 
 
 

639. Next in line

Jahapp. Det kommer ju inte direkt som en överraskning. Julian kom hem med feber från dagis och den steg allt eftersom kvällen smög sig på. Vid fyra hade han 38.8 och när han gick och la sig hade han 39.6 och Leon hade 38.9 så det var bara att Alvedon:a båda. Båda somnade med en gång och har svettats järnet när jag varit inne och kännt på dem. Bra, då går febern ner i alla fall. Får se hur det ser ut i morgon. Fattar inte vad det är. Inte tre-dagars-febern i alla fall då Leon haft feber i fyra dagar. Och inga andra symptom.
Någon som kan ha förslag eller erfarenhet om vad detta kan vara?

626.

Sjuk kille kollar Alfons Åberg.
Var så trött att han hann somna innan lunchen så han fick välling till lunch.
Det gula kletet i ögonen vill bara inte försvinna. Här är de nästan nyligen rengjorda och ändå kommer det tillbaka. Snabbt som attan.
Här hemma har vi sjukstuga. Än så länge bara en sparv som är sjuk men anar att Leon också håller på att få något, han har varit mer gnällig än vanligt och hans ögon såg lite hängiga ut men han verkar ändå relativt pigg. Får se hur han ser ut efter dagis idag.
Det började med någon slags ögoninflammation och feber på Julian som inte gått över än, men vi baddar med koksalt och håller tummarna. Nu när inflammationen börjar lägga sig så fortsäter febern och kompletterar med monsterhostan von hell. Hela han skakar typ när han hostar. Han brukar ha så när han är förkyld, vet inte om det kanske har att göra med att han har förkylningsastma. Har börjat ge honom hans inhalationer som förhoppningvis ska hjälpa.

610.

Klockan tolv idag ringde de från dagis. Julian verkade inte riktigt hundra. Han hade varken ätit mellanmålet eller lunchen och när han skulle sova så sov han bara en kort stund och vaknade sedan upp och började gråta. Tydligen låg han och kliade sig i ögonen och kunde inte somna om så de tog upp honom och ringde mig.
Vi gick hem och jag gjorde i ordning lite välling för att se om han kunde få i sig något och det gick. Gav honom sedan nappen och lammet och bäddade om honom. Det tog inte lång tid innan han knoppade. Han har nu sovit i snart två timmar och det börjar nästan bli dags att väcka honom så vi kan hämta brorsan.

599.

Min lilla terrorist...
Igår var det åter dags för lite hjärtregistrering. Med anda ord skulle Julian göra en Holter-inspelning. Det betyder att de fäster (i alla fall i hans fall) fyra elektroder på hans mage och bröstkorg och till dem följer en liten bandspelare med som spelar in hans hjärtrytm under ett dygn. Vi har gjort detta några gånger innan, men då var han så liten att bandspelaren kunde ligga orörd bredvid honom. Nu är han ju lite större och pillar gärna, men de kan sin grej så de virade runt den i en snygg liten omvänd ryggsäck. Allt gick jättebra fram till dess att jag skulle pilla bort elektroderna. Då blev det hus i helvete. Men jag gjorde det snabbt så det var snabbt över.
Nu återstår bara att höra vad de kunde utläsa av detta dygn. Får han fortsätta med medicinen? Ska vi trappa ner på medicinen? Eller ska han sluta med medicinen helt och hållet?

591.

Medan Leon var hemma och kurerade sig för sin höga feber fick denna unge man gå på dagis för första gången på nästan fyra veckor. Kändes nästan som att vi borde skola in honom igen, men det var lungan. Han knatade in som vanligt och när vi gick in kom fröknarna nästan hoppandes fram till oss och sa att vi borde få en kunglig bugning. Haha jo jag tackar jag. Det kändes (i alla fall för min del) som att det var riktigt skönt för Julian att vara tillbaka. Nu bara längtar jag tills Leon blir frisk och får följa med sin bror till dagis.

578.

Julians öra. Han kan bara inte få nog. Ibland kommer han med en liten anka som man drar efter sig i ett snöre, räcker mig snöret och "ger mig" örat. Då vill han alltså bli pillad i örat och han försvinner in i en annan värld. Han kan ta vad som helst egentligen. 
OBS! Vill klargöra innan någon reagerar på att vi stoppar saker i våra barns öron, det är alltså bara ytterörat och runt själva ingången. Inte i örat.

572.

Usch!
Kan själv.
Det här med att inhalera har väl inte varit det roligaste, enligt Julian. Han har ju redan innan sjukhuset fått inandas sin astmaspray genom en mask och det har varit brottningsmatch varje gång. På sjukhuset var det ingen skillnad, bortsett från när han skulle få natriumklorid, då behövde han inte ha masken upptryck i ansiktet utan han kunde ha den en bit ifrån. Då var han lugn och brottningsmatchen uteblev.
När Julian fick komma hem sista natten på permission så fick vi låna med oss en apparat hem för lite inhalering. Om pappa höll i masken var det inget kul, men fick han hålla själv och trycka på knappen så gick det lättare.
Kampen med astmasprayen fortsätter dock då masken måste sitta tajt i ansiktet för att han ska få i sig rätt mängd.

566.

Om Julian är lite halvgnällig sådär, då gör man bäst i att ta upp honom i knät och hitta ett finger där nageln inte fått växa sig vild. Sen börjar man massera hans öra och typ inneröra. Han blir så enormt lugn då, man kan verkligen se hur han varvar ner. Har era barn någonting som får dem att varva ner?

555.

Idag är det barnens tredje dag på dagis efter juluppehållet. Vi har märkt att dagis rör till det lite i Julians huvud. Ända sedan början på november har han börjat "vakna upp" på nätterna och gallskriker. Verkligen skriker hjärtskärande rakt ut. Men vi har märkt att han egentligen inte är vaken, för han är inte kontaktbar när man försöker lugna honom.
Nu under julledigheten så har det upphört, men så i natt började det alltså igen. Vi har ju fått höra att det finns något som heter nattskräck, men jag är lite skeptisk till det och tror att det mer är ett begrepp på något man inte riktigt vet något om eller vad det beror på. Jag vet dock inte vad det beror på eller vad man kan göra åt saken.
Hoppas på att det lugnar ner sig i alla fall. Främst för hans egen skull då han vill sova längre på mornarna (men det går ju inte i och med att vi måste till dagis i tid).
Någon annan som känner igen sig?

534.

I tisdags kom mor min hit och lagade mat och i samma veva kom extrafamiljen. Det vill säga att det var dags för vardagsmiddag. Det är så kul när alla kommer hit och leker med barnen. De är helt fascinerade av Niclas när han trollar med alla olika bollar som kidsen har. De sitter helt klistrade när han visar sina konster och garvar.
Julians intresse för teknik har vi sett tydligt och han blir ofta besviken på mor sin när han blir ifråntagen (mammas) iphonen. Men hos morbror Niclas fåt han utlopp för intresset. Han fattar typ mer av en iphone än vad jag gör nu. Skrämmande. Men se så glad han blir. (återigen, ber om ursäkt för dålig bildkvalité)

517.

Det är så kul att göra bildserier med Julian. Han är en sådan liten pojke som gärna utför saker för att se vad som händer. Här följer en serie om hur han kämpar för att få ett spaghettistrå att fastna på huvudet. Varför? Fråga mig inte.


Hmm, klibbigt. Vad kan vi göra med detta?

Kanske sätta fast det på huvudet?

Hmm, sitter det fast nu eller?

Oj, haha. Mamma sluta fota!!!!

513.

Våra kids älskar att bada, det är typ bland det bästa de vet. Tidigare har det varit så att Leon sitter mest still och småplaskar lite i vattnet och ler. Julian sitter bredvid och plaskar för glatta livet medan han skrattar. Men igår så satt båda och plaskade glatt, till och med Leon.

Det blir ju en hel del tvättning av ansiktet efter varje måltid så jag tror de börjar lära sig det nu. Det visade sig i badkaret igår när Julian gång på gång visade nöjt för Leon hur man gör. Jag skojar inte när jag säger att han gjorde det om och om och om och om igen. Får se om Leon lärde sig något.



502.

              
                
              
                                                  Tittut!!

Julians nya favoritlek.

495.

                      
                                                           Foto: Jag
                                                      Modell: Julian

Nu för tiden (ska allt det vara sammansatt? Jag som brukar kunna sådant....) går jag allt som oftast med kameran i högsta hugg. Jag vet inte hur många bilder jag plåtat bara den senaste veckan. Men det är som sagt för att jag vill utvecklas.

Leon är en liten lugn pojke som för det mesta tittar åt sin moders håll, det vill säga att han ofta tittar in i kameran. Julian däremot är inte riktigt lika intresserad av att kolla på sin morsa så det är sällan man får se hans hela ansikte på bild. Ofta är det hans nacke eller profil som fastnar. Men idag lyckades jag. Tycker att jag fångade lite av hans fjärilfångar-blick. Han kan ofta försvinna i någon annan värld. Snutt.

487.





Åh, Julian har hittat en ny vän - Lammet. Han har väl varit lite intresserad av sin snutt-Tiger tidigare, men med detta lilla lamm så gosar han enormt. Han kan ta upp det och bara hålla det tätt, eller lägga huvudet på det och gosa. Han blir jätteglad när man trycker det mot hans ansikte, som om han ska pussa det.
Det är ju bara så gosigt!

471.


Mammas duktiga pojke.

Det är larvigt vad stolt man kan bli som mor. Jag är en väldigt blödig person som kan börja böla för minsta lilla sak.

Sedan igår eftermiddag har Julian gjort mer och mer tendenser till att börja gå, han tog ett steg igår. Imorse tog han stöd mot mig och ställde sig upp, släppte taget och såg skitglad ut, jag sträckte ut armarna mot honom och sa att han skulle komma till mig. TRE steg. Undrar vem som blev gladast av honom och mig? Lite senare ställer han sig upp mot skåpen som de alltid slår på, vänder sig om och släpper taget, lika glad denna gång. Jag sträcker ut mina armar igen och han tar typ fyra fem steg!!

Har sagt ganska länge att jag inte har någon brådska med att de ska börja gå, men bara för den sakens skull så betyder det inte att man inte blir stolt som tuppen när det väl händer.

Tror inte att det är så långt borta för Leon heller. Han står nämligen riktigt stabilt, kan stå hur länge som helst utan stöd nu, men förstår inte riktigt det där med att sätta ena foten framför den andra. Men det kommer. Kanske ska börja med en unge åt gången :)

453.


                                                      Glad, stående pojke.
Nu är det slut på husfriden. Inte nog med att han numera är unstoppable och kryper runt överallt (även om det går långsamt), nnu ska han även ställa sig upp mot allt möjligt. Inte bra. Eller jo det är väl klart att det är bra, utvecklingen går ju åt rätt håll, men det betyder att jag måste vara om möjligt än mer vaksam.
Min lilla stora kille har inte riktigt hajjat detta med att man kan förflytta sig själv utan att mamma lyfter runt en. Han är därför en väldigt gnällig liten pojk just nu. Japp jag har uteslutit att gnället beror på tänderna och tror numera att det beror på ren frustration då han inte kommer någonstans men ser brorsan glida runt lite överallt. Kom igen Leon, kryp! För både din och min skull. Tror vi alla tre skulle bli så mycket gladare då.
Tidigare inlägg