602. RING RING!

Hej, det är jag igen. Kände att jag måste ringa dig idag. Idag är det ett år sedan mamma och Linnéa kom hem till oss för att berätta att du somnat in.
Helvete.
Jag saknar dig så.
När folk som mist någon de älskar, säger att de tänker på personen varje dag så har jag tänkt; " Jaja, de säger väl varje dag för att det känns som att de tänker på dem ofta, men inte kan det väl vara varje dag?". Idag förstår jag precis vad de menar. Jag tänker verkligen på dig varje dag. Det kan vara småsaker som gör att en tanke om dig poppar upp.
Det kan komma när jag sitter och tittar på kidsen. Tänker att jag är så oerhört tacksam att du fick träffa dem. Nästa sekund vänder tanken och jag blir ledsen i hjärtat då du inte får se de växa upp. Jag förstår självklart att det kanske är helt omöjligt, men jag hade varit så glad om du fått vara med på de flesta "första gången". Det känns som att vi missat så många samtal det senaste året. Du hade ju velat veta varje gång vi pratat i telefonen om de lärt sig något nytt och jag skulle stolt berättat för dig att de lärt sig sitta, ta sina första stapplande steg, att de äter själva, att de första orden börjar trilla fram nu.
Det kan komma när jag dukar. Jag vet hur du älskade att planera långt innan en bjudning vad du skulle ha för porslin, glas och färg på blommor och ljus.
Varje gång vi införskaffar snittblommor tänker jag på dig.
Åh, det är så många småsaker i vardagen som får mig att tänka på mig. Du har liksom verkligen gjort ett avtryck i mitt hjärta som jag hoppas aldrig kommer blekna.
En sak jag tror att ditt hjärta skulle gilla att höra är att din favorit (ja det är ju ingen hemlighet att du lätt favoriserar) Julian är oerhört lik din son när han var liten. Samma stora blå ögon och blonda hår fjun. På något vis kan jag även se att han liknar mig när jag var liten, även moster Ulle.
Leon har väl vuxit i sitt hull skulle man kunna säga. Visst han har lite babyhull kvar, men det är bara gosigt.
Snart är det vår. Det får mig att tänka på dig. Det får mig att tänka på vilka blommor vi ska ha på din balkong. Att vi ska bära upp din solstol så att du kan sitta under ditt parasoll och bara njuta. Pelargoner är ju ett måste, även penséer. Vi börjar nog med penséer då de är mer tåliga så kan pelargonerna komma i juni.
Varje gång vi besöker mormor är du i närheten. Femtio meter bort bodde du. På något vis dras min blick till dina fönster men jag vill egentligen inte se. Vill inte inse att det bor någon annan där. Någon som inte alls bryr sig om sina gardiner och blommor i fönstret.
Det känns inte riktigt som att jag kan sätta ord på mina känslor idag. Jag känner bara en sådan enorm saknad. Du fattas mig något enormt. Trots att det gått ett år så kan jag inte prata om dig utan att börja gråta. Jag gråter så ofta för att jag kommer på mig själv med att vilja ringa dig. Jag gråter så ofta på kvällarna när jag ska somna. Jag har alltid varit en blödig person som gråter för allt och har väl inte trott att det går att bli mer blödig. Jodå. Sedan ett år tillbaka finns det ingen hejd.
Ja, det blev ett långt samtal. Hoppas att du har det bra där du är och att du känner att jag tänker på dig. Hela tiden. Varje dag.
Jag ska pussa prinsarna från dig.
(Apropå prinsar så födde kronprinsessan Victoria en ny tronarvinge i förrgår. En Estelle. En prinsessa. Ah, tänkte att du kanske ville veta det).
Älskar dig något enormt.

595.

Blev trots allt uppvaktad av min karl igår, fast vi inte brukar göra det. Egentligen var det menat att komma några dagar tidigare då jag varit sjuk och ynklig :p

523.

Idag hade vi över hela min familj. Alltså min kärnfamilj eller vad man ska kalla det. Min mor och far och två systrar plus en pojkvän. Alltså de delar inte på honom utan det är en av de som är plus pojkvän. Hur som helst så bjöds det på riktigt god mat. De hade köpt med sig kräftor och räkor. Behöver jag nämna att jag käkade 90% av alla räkor själv? Så. Jäkla. Gott. Är fortfarande mätt.
Efter maten satt vi kvar länge och snackade om allt mellan himmel och jord. Älskar min familj. Jag gör't.

518.

Grattis älskade du på din namnsdag!

511.

Kände att jag behövde ta ett litet brejk efter senaste inlägget. Jag går och bär omkring på så himla mycket känslor vad gäller farmor. Jag kan och vill inte förstå. Det gör (fortfarande) så sinnessjukt ont, men ofta när jag gråter så är det för att jag minns alla fina saker vi gjort tillsammans, så det känns ju så dubbelt när jag sitter där och hulkar. Gråter för att saknaden av henne i mitt liv är oändlig, gråter för att jag fick 27 underbara år med min närmsta, ärligaste, mest sympatiske och närmsta vän.

Det är så många i min närhet som detta år förlorat en mor- eller farförälder. Vill inte ens föreställa mig hur det känns att vara den som är den levande halvan i ett äktenskap. Att helt plötsligt förlora sin livskamrat. Det går inte att föreställa sig. Farmor levde 30 år utan farfar. Usch. Men jag tror att han är överlycklig nu när de äntligen får ses :)

510. Ring ring!


Hej farmor!

Hur har du det? Jag har på något vis dåligt samvete för att vi inte pratat på länge. Förstår att du har lite svårt att prata nu, men jag har lite saker jag vill säga dig.



Det har gått över sju månader sedan vi sågs sist. På ett sätt känns det som att det var igår vi sågs och på ett sätt känns det som att det var år sedan. Ungarnas namngivning var sist. Söndagen den 13 februari. Kommer du ihåg att du ringde mig på tisdagen och var så glad över att du orkade följa med? Du hade funderat över om du skulle orka följa med, som du alltid brukade göra när det var tillställningar. Du anar inte vad det värmer mitt hjärta att du faktiskt kom. Är så glad att jag fick höra din glada röst när du ringde och att du lät nästan oförskämt pigg.

När vi stod längst fram, Carsten och jag, så tänkte jag på att jag skulle prata högt för att du och mormor skulle höra vad vi sa, trots det hörde du inte. Jag ber om ursäkt. Men vi pratade ju efter ceremonin och då berättade jag för dig vad vi hade sagt. Du var glad att du hörde sångerna som Benita sjöng och du tyckte att det lät så bra. Kan bara hålla med, hon är superduktig.

Veckan efter namnceremonin tappade jag rösten, fick 40-gradig feber. Ungarna var lika sjuka de, feber och till slut öroninflammation. Vi levde i en sjukstuga här hemma och jag väntade på att min röst skulle komma tillbaka så att vi kunde prata igen, det blev lite hastigt när vi pratade på tisdagen.
Tre dagar efter att vi hade pratat, ringde Ulle. Hon frågade om jag pratat med dig de närmaste dagarna. Jag svarade att tisdagen var senast vi pratades vid och undrade varför hon frågade det. Du låg på sjukhus. Du hade tydligen ramlat dagen innan.



Jag grät kommande vecka. Varje dag. Jag vet inte om jag på något vis förstod att jag hade sett dig för sista gången. Höll kontakten med pappa varje dag den veckan för att bli uppdaterad om ditt tillstånd. Ett tag stod det still och du verkade inte göra några förbättringar. Men så på torsdagen fick jag höra att du mådde bättre. Det var så skönt att höra, då vi skulle komma och hälsa på dig på lördagen när pappa och Ulle kommit hem till Stockholm.

På fredagen kom Carstens mamma hit och vi skulle precis sätta oss att äta middag när det ringde på dörren. Rannsakade mitt lilla huvud och undrade om vi väntade mer besök, men det gjorde vi ju inte. Carre gick och öppnade och där stod mamma och Linnéa. Inombords förstod jag varför de stod där, men tillät mig inte inse. Mamma kom in där vi satt och sa: "Cicci, får jag prata med dig en stund?"
Jag förstod. "Farmor har somnat in idag"

Vakuum.

Va?

Nej. Det går inte. Vi är inte klara. Du kan inte försvinna ur mitt liv! Du har alltid funnits där och jag trodde att du alltid skulle finnas där. Fast jag visste. Visste att du inte alltid skulle finnas där. Men ville bara inte fatta.

Vaddå? Ska jag aldrig mer kunna prata med dig? Kommer du aldrig mer ringa mig och fråga hur det är med ditt favoritbarnbarnsbarn? (Du hade ju en förmåga att favorisera barn, barnbarn och nu även barnbarnsbarn din toka) Du bestämde dig ju efter att du hållt i småknattarna att Julian var din favorit. Men vi alla visste att Leon var lika mycket favorit han. Och alla dina sju andra barnbarnsbarn för den delen.
Sista veckan i ditt liv fick du veta att ytterligare ett barnbarnsbarn var på väg till denna värld. Hon har sett dagens ljus nu. Holgers lillasyster Sonja. Gissa vad hon heter i mellannamn? Britta.
Så nu stoltserar släkten med tio av dina barnbarnsbarn.


Du och Holger.


Första gången du höll i Julian.


Du och Leon på julafton.



Vet du? Hade du inte lämnat mig för himlen så hade vi haft minst två samtal denna vecka. Du hade ringt i måndags för att höra hur det gått för grabbarna första gången på dagis. Japp, de har börjat nu. Visst är de stora?
Andra gången hade varit igår för att höra hur hela veckan varit. Det har gått väldigt bra. De är så nyfikna på allt runtomkring dem och det har bara varit lite gnäll i början när jag lämnat dem, men det har snabbt gått över.

De går nu, båda två. Så nu vill åtminstone Julian gärna gå själv istället för att sitta i vagnen. Behöver jag säga att vi inte kommer fram speciellt snabbt? Men jag tycker det bara är bra att han vill gå. Hellre det än att de ska sitta i vagn tills de är fem. Den är inte direkt lätt att dra, den där pansarvagnen. Särskilt inte under vintersäsongen, och de blir ju inte direkt lättare.

Vad mer kan jag berätta? Jo, vi var på en jättemysig kryssning när din favoritson fyllde 60. Hela familjen åkte. Det blev första utlandsresan för de små flarnen och de skötte sig så bra.

Alltså, jag tänker på dig varje dag. Varje dag är det någonting som får mig att tänka på dig, eller så är det något jag vill ringa dig och berätta. Men du finns inte där. Numret jag har kunnat sedan jag var tre eller fyra, finns inte längre. Det finns inte en chans att det är du som svarar. Det går inte in i mitt huvud.

Du anar inte hur mycket du fattas mig!!

Jag visste att det skulle göra så jävla ont när du lämnade mig, och jag visste och förstod väl att sannolikheten är störst att du lämnar mig först och inte tvärtom. Men aldrig hade jag anat hur sorgen skulle bränna i mitt hjärta. Att det inte svalnar. Tiden har än så länge inte läkt mina sår. Visst förstår jag att du inte kunde ha levt så mycket längre, du blev ändå 97. Nåväl, du skulle fyllt det en månad efter du gick bort. Det är inte många som får ha kvar någon så länge.

Jag är så oerhört glad att jag fått ha dig i mitt liv så pass länge som jag ändå fick.



Du och jag.

Vi har så många minnen tillsammans. Du finns med i så många av mina barndomsminnen.

Är glad att du fick träffa Carsten och att han fick höra berättelsen om när du såg mig första gången. Hur jag log mot dig och du visste att du skulle tycka om mig.
Att du fick träffa mina barn är något som jag värderar högt. Det hade kännts så jävulskt konstigt om du inte fått göra det. Hur skulle jag då ringa till himlen och berätta? Jag kan ju inte förklara över telefon hur de ser ut. Nu bär du i alla fall med dig en bild av dem till himlen.

Jag måste tyvärr sluta nu. Grabbarna ska ha mat och jag ska göra i ordning mig för att gå till jobbet.

Det var kul att prata med dig och till nästa gång vi talas vid vill jag att du ska veta att jag älskar dig något enormt och saknar dig om möjligt mer.

/ Din Cicci

470.



Det är något som lockar mina söner till att slå på skåpsdörrarna (så det dånar ordentligt)... Kanske trots, då mamma altid säger Aja baja!

Förra veckan jobbade ju Leon på att få mig att må så dåligt som möjligt, genom att inte vara tyst en sekund och ständigt klänga på mig. Han gnällde konstant. Det ljudet började sakta men säkert äta upp mig inifrån. Det kändes som att jag fick ett magsår som bara växte sig större och större och till slut gjorde ett synligt hål i magen och i öronen fick jag skavsår som till slut blödde.
Okej kanske riktigt så farligt kanske det inte var, men det kändes så. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit de senaste dagarna. Jag orkar inte. Är helt slut som människa. Är även grymt besviken på mig själv att jag inte kan ha överseende med att han är i någon fas eller att det kliar på grund av nya tänder eller något.
Ska inte mammor ha tålamod? Då är jag ingen mamma. Mitt tålamod tog slut typ förra onsdagen.

Gah. Så om någon känner för att vara barnvakt, om så bara till Leon så är det mer än välkommet. Tror dock inte att det är välkommet från hans sida då han är sjukt mammig och pappig just nu. Suck.

Men trots detta så är det så sinnes vad man kan älska dessa små varelser. När de trots allt leker med varandra, när de leker med mig, när de sitter och tittar och vänder på leksaker fram och tillbaka. När de kör varandra i gåvagnen, när båda tar varsin bobby car och vandrar iväg och vinkar (okej bara Julian som vinkar än så länge, trots att vi övat sen typ fyra månader tillbaka. Kom igen Leon ;), när de kiknar av skratt för att man kastar en boll eller tar den ifrån dem, när de kommer och gosar in sig i ens knä, när de sover, när de blir glada för att vi läser en bok.

Ja jävlar vad man kan vara grymt irriterad och arg för att sedan bubbla över av kärlek och faktiskt gråta för det. Snacka om att mammalivet kan få en att flippa, vända på en femöring.
Trots allt jävla gnäll, som jag faktiskt avskyr över allt annat just nu, så vill jag inte byta bort mammalivet för något i världen. Och det tillsammans med Carsten. Det är liksom bara vi. Det är liksom bara kärlek. Fan. KÄRLEK liksom.

433. (OBS, långt inlägg)


                        Rosa rosor är något som alltid kommer få mig att tänka på farmor.

Gårdagen.

Vad ska man säga? Så svårt att beskriva då det på något sätt ändå är dubbelt. Begravningen var alldeles perfekt, den höll på lagom länge, det var inte alls så mycket Gud-babbel som jag föreställt mig (farmor var inte troende så det hade varit jättekonstigt om det hade varit mycket prat om sådant), kistan och blomarrangemanget på var verkligen farmor. Hade hon fått välja själv så hade hon valt att det skulle sett ut precis så.
Farbror Sven spelade två låtar på gitarr tillsammans med en som spelade klarinett. Vackert. Det lättade liksom upp stämningen lite, till skillnad från orgeln.

Fan så man grät. Jag visste att jag skulle börja böla redan innan. Fast när vi först stod utanför och väntade på att gå in så kände jag mig hyfsat stark, men när vi hälsade runt på släkten så var det en som sa: "Åh, jag förstår att det här blir extra jobbigt för dig." Då började jag så klart tänka och kunde inte hålla tårarna tillbaka.
Hann lugna ner mig lite, men när vi sedan satte oss ner i kapellet och man insåg varför vi var där så brast det igen.

Det gick upp och ner hela tiden. Man lugnade ner sig lite ibland, kom en sekund senare att tänka på farmor och då började tårarna rinna och så fortsatte det så. Till en början sov ungarna i vagnen, men vaknade hyfsat snabbt så vi satt med varsin unge i knät, vilket hjälpte väldigt mycket för min del. Då fick jag något annat att fokusera på.

Jag satt med Leon och hade honom ibland sittandes och ibland ståendes i mitt knä. När jag första gången ställde honom upp hade prästen precis höjt sina händer och sagt: "Vi ber" och därefter börjat prata/be med ryggen mot oss. Jag vet inte hur många som hörde det, men de som satt på vår sida hörde det definitivt, Leon fjärtade!
För min del var det lite av en räddning, annars hade jag hulkat mig igenom ceremonin. Detta ledde till att systrarna och jag bytte blickar och kämpade med att inte börja asgarva. Farmor hade humor så jag tror inte att hon tog illa upp av att vi skrattade under hennes begravning. Jag tror även hon log i sin kista.

När det sedan skulle avslutas med att vi skulle ta farväl vid kistan så började så klart tårarna rinna igen. Att se första fastern gå upp och lägga ner de rosa blommorna på kistan samtidigt som hon fäller några tårar och säger något i stil med: "Hejdå lilla mamma" får en ju inte direkt att le. Som jag grät. När jag sedan ser en av kusinerna brista ut i ordentlig gråt vid kistan så brister det såklart ännu mer. Man vill gå fram och ge en kram men samtidigt inser man att man är precis lika fragile (kommer inte på ordet på svenska).
När vi sedan skulle gå upp så kunde jag inte tänka klart. Jag grät och grät och grät. Skakade som en tok när jag la ner blommorna från Leon och mig. Sedan var det svårt att behärska gråten när man satt sig ner för att vänta på att alla skulle få säga hejdå. Det var riktigt svårt att se mormor gråtandes säga hejdå till farmor.

Efter var det riktigt skönt att komma ut från det varma kapellet till den lite kylande vinden. Det kändes friskt och svalkande för ett rödgråtet ansikte.

Sedan åkte vi i samlad trupp hem till farmor för att umgås, prata minnen och äta en liten bit. När jag först fick höra att vi skulle vara hemma hos henne fick jag lite panik. Jag trodde nästan att det skulle bli värre än begravningen. Det blev det inte. Men visst var det jobbigt. Hon satt inte i matrummet när jag tittade in, jag hörde inte hennes släpande tofflor när jag lyssnade efter, jag kindpussades inte med henne när jag och gick. Hon fanns på ett sätt där, man kände hennes närvaro, men när man tänkte efter så insåg man.

Hade inte släkten varit där, hade vi inte alla varit samlade hade det  varit så himla mycket svårare än det var. Man hann på något sätt inte riktigt känna att man var där, i farmors hus, utan att hon faktiskt var där. Vilket hon alltid varit. Farmor är liksom urmodern i vår släkt. Alltid där.
Nu får hon istället titta ner på oss från himlen och se hur hennes familj ständigt uttökas.



Tack farmor för igår. Tack för att du satt en guldkant på i alla fall mitt liv. Jag hoppas verkligen att farfar och du nu får träffas och leva det liv efter pensionen ni aldrig hann.
Jag älskar dig!

432.

Idag säger vi sov gott.

431.

Har världens bästa karl!


425.

Ja, här rullar dagarna på. Det har väl egentligen inte hänt så mycket sedan jag senast skrev.

Idag är det hela fyra veckor, en månad sedan älskade farmor lämnade oss. Jag minns det som igår när mamma kom hem till oss med beskedet. Så nära men ändå så långt borta. Vi skulle hälsa på henne på lördagen då pappa och syster mellan kommit hem från Värmland, men det hann vi aldrig göra då hon somnade in på fredagen. Inte hade jag kunnat prata med henne på två veckor heller, jag hade tappat rösten. Var det ödet? Att sista samtalet hon och jag skulle ha var när hon ringde några dagar efter namngivningen och berättade hur lyrisk hon var över att ha varit med på den? Att hon lät så glad och pigg? Och där kom tårarna. Och fler lär ju komma på torsdag, då är det begravning. Fan vad jag hatar begravningar. Visst det är fint, men jag gråter sönder mig själv. Det jag tycker är jobbigt just nu är att det på något vis har blivit lättare, visst jag gråter väldigt ofta, men ändå känns det lättare i hjärtat och att då gå på begravningen så känns det som att allt rivs upp igen. Så det blir skönt efter när man kan fortsätta ha henne i tankarna och få gråta lite när man själv vill.


 Farmor jag tänker på dig hela tiden!

422.



Idag skulle du ha fyllt hela 97 år älskade farmor. Har dagen och ditt minne till ära köpt rosa rosor. Hade ju allt som oftast rosa rosor med mig och du ringde alltid och berättade: "Nu har de stått i en och en halv vecka, har tagit bort några enstaka som började se lite hängande ut". Det blev lite vår grej så jag kände att är det någon blomma som ska köpas till din dag så är det just den rosa lilla rosen.

Vill önska dig stort grattis farmor och hoppas och önskar verkligen att du lever vidare med farfar någonstans. Efter 33 år är det verkligen dags att ni ses igen.
Älskar dig!

419.



Igår insåg jag. Jag insåg ordentligt tror jag. Jag har liksom förstått på ett sätt  jag inte kommer träffa henne igen men igår kom det över mig som en våg att jag kommer verkligen aldrig mer få se henne igen. Jag grät så jag hulkade. Det resulterar i sjukt snygga ögon dagen efter, svullna och fina påsar under.

Farmor snälla kom tillbaka!

417.



Imorgon är det fredag. Denna morgondag betyder det att far min och systra mi kommer hem från det varma landet (Värmland). Det ska bli hejdundrande kul. Som man saknar de små människorna. Har även upptäckt att systra mi saknar mina små grisar oerhört mycket. Hon kan tjata om de i tre veckor, komma till Stockholm och säga att nu jävlar ska jag gosa sönder de små trollen.

Hon kommer till Stockholm, sover som en gris, tar 5 timmar på sig att göra i ordning sig, sedan ska hon bara förbi Johnski och Svampen, sedan var ju hon ju även tvungen att ta en sväng förbi Topshop, SEDAN kommer hon förbi. Så summa summarum så tjatar hon om grisarna från det att hon lämnar Stockholm till dess att hon kommer tillbaka och sedan har hon endast tid att krama dem en kvart. Inte undra på att hon tycker att hon träffar de för lite.
Men vi älskar dig ändå sis!

415.


                                                         Ni är mitt allt!

Jag har världens bästa familj och vänner. Jag blir liksom så varm i hjärtat av att tänka på det, vilka underbara människor jag har runt omkring mig. Det är kärlek.

Gårdagen tillbringades till större delen tillsammans med Anna, Ida, Malin, Bella och mina söner hemma hos Anna. En halvspontan lunchdate. Supergott, och sjukt trevligt. Jag tog med kameran, men klickade så klart inga bilder. Fan, jag måste lära mig att våga ta upp kameran och ta lite bilder även om de blir misslyckade, förr eller senare kanske jag lär mig kameran och då blir det bra bilder.
Har förresten köpt en ny kamera av en kollega. Jag tycker själv att jag märker stor skillnad mot min gamla. Tycker färgerna är brighter och klarare, trots att jag vet att man säger att det inte ska vara någon skillnad på färger. Dessutom tycker jag att denna är mer lättnavigerad vilket resulterar i att jag mer och mer förstår det Emelie förklarat i sina kurser jag köpt.



Igår var det ju final i mellon. Hade mor, syster minst och Elin över på middag och mys. Gissa om Elin blev glad när Eric vann? Det var nästan så man kunde skymta en tår i ögonvrån på henne. Kan tänka mig att det var många brudar med henne som blev överlyckliga. Jeje, nu är det bara att hålla tummarna att han kan charma resten av Europa. För första gången på många år så tänker jag faktiskt tanken att Sverige kan ha en chans.

Nej, nu ska denna morsan ta en dusch och sedan promeneras det med pick och pack till grabbarnas Ninni, min mormor. Det ska bjudas på lite fika och mys. Efter det blir det förmodligen hem för att städa lite. Har blivit lite smånipprig då jag vill ha kliniskt hemma när jag går här hela dagarna.

414.


              Så många fina minnen som vi har tillsammans du och jag.



Nu ska vi se om man kanske kan säga att man är lite halvt tillbaka på banan. Idag är det två veckor sedan min älskade lilla farmor somnade in. Det har inte gått en dag utan att jag gråtit. Vissa dagar mer andra dagar mindre. Häromdagen blev en sådan dag då det blev lite mer. Såg en trailer för att Pretty woman skulle gå i helgen, jag hann verkligen inte tänka efter, var så nära att ta upp luren och ringa farmor och säga det. Det var hennes favoritfilm och varje gång jag såg att den skulle komma så ringde jag farmor så att hon inte skulle missa den. Aj vad ont det gjorde när jag kom på mig själv.


                        Bordskick vid sju månader är inget vi tror på här hemma.

                              Maten sätter sina spår på kläder, men ack så söt man kan vara.

                                                 Mat i ögonbrynet är bara charmigt.

                                          Mina tre favoritkillar! Älskar er!

Jag vet nog inte riktigt hur jag skulle kunna gå vidare om jag inte hade Carsten och kidsen. De är mina stora stöttepelare nu och gör så att jag i alla fall ibland kan tänka på något annat för en stund. Ett leende från kidsen och man smälter, även om man är mitt upp i gråten.

I några år har jag kännt att jag vill göra en till tatuering, något som betyder något för mig, men har inte riktigt vetat vad jag ska göra. Nu vet jag. Just nu har jag dock inte råd, vi har precis införskaffat två bilbarnstolar och resesängar så det får bli en annan månad. Men jag lovar bild när den är gjord.

413.



Som jag saknar dig. Det går inte en dag utan att det skär i hjärtat och jag gråter. Kan komma på mig själv att jag ska ringa dig och säga att grabbarna nu kan sitta, att vi kanske kommer förbi dig i helgen, fråga om du vill ha hjälp med något, kanske något handlat? Jag vill höra hur du njuter av att det blir ljusare, att vi går mot ljusare tider. Verkligen höra glädjen i din röst.
Det tar lite för lång tid innan jag kommer ihåg. Jag vill inte komma ihåg. Jag vill ju ringa dig. Du har alltid funnits där och jag har aldrig sett ett slut på vår relation, fastän jag vet att det någon gång måste komma.
Jag hoppas verkligen att farfar har tagit emot dig med öppna armar och att ni får enormt mycket kvalitetstid med varandra. 33 år levde du efter att han försvann ur ditt liv. Klarar du det så måste jag också klara det.
Du har en stor plats i mitt hjärta.
Jag älskar dig!

412.



Det kommer bli dåligt med uppdatering de kommande dagarna. Jag har så ont, så ont. Jag har förlorat min bästa vän, min farmor, min stöttepelare, min idol och förebild. Älskade älskade farmor sov gott! Jag älskar dig och du kommer, så länge jag lever, leva vidare.


                                                          Älskade farmor
                                                  ¤1914 03 19     + 2011 02 25

411.

Allt går inte jättebra just nu. För många människor i min närhet mår dåligt.

Igår hade grabbarna haft feber i tre dagar och när vi pratade med sjukvårdsupplysningen sa de att om febern håller i sig i tre dagar så bör vi uppsöka vårdcentral. Så när de vaknade upp med feber båda två så ringde vi och bokade en tid hos läkaren. Han undersökte lite och konstaterade att båda skruttarna fått öroninflammation. Nu väntar alltså några dagars pinicillering.

Sjukhus är väl inte riktigt någon favorit. Just nu ligger två stycken av mina närmaste där. Åh, jag har varit väldigt fragile (vad heter det på svenska?) de senaste dagarna. Som jag har gråtit. Jag har kunnat sitta i soffan och helt plötsligt brutit ut i panikgråt, jag kan ha varit på väg att gå och lägga mig och brutit ut i gråt, jag kan ha stått och bytit blöja på kidsen och brutit ut i gråt.

Just nu känner jag mig som en glasvas med en spricka i och om jag får en enda liten knuff till så spricker jag.
Du måste bli bra. Jag klarar mig inte utan dig.

410.



Vad heter ni?
Carsten och Cicci

Hur träffades ni?
Vi gick i samma klass när vi utbildade oss till idrottspedagoger.


Hur länge har ni varit tillsammans?

Snart tre och ett halvt år. ♥


Bor ni ihop?

Oh yes.

Har ni barn?

Jepps, två underbara tvillingprinsar!


Har båda körkort?
Tyvärr inte. Jag har lite svårt att få tummen ur.


Kommer du ihåg er första kyss?
Jajemen!


Vem sa "jag älskar dig" först?
Det lustiga var att två dagar innan han sa det så hade jag tänkt säga det, men kände att det kanske var för tidigt, men tydligen låg vi på samma nivå.

Vem är äldst?
Han är fyra år äldre än jag.

Vilka stjärntecken är ni?
Jag är lejon och han är firre


Vem är längst?
Han, på 183 cm. 

Vem sjunger bäst?
Hoppas inte han läser här nu, men jag måste nog säga att den lotten faller på mig :)

Håller ni varandra i handen på stan?
Njae inte så mycket längre då vi oftast har vagnen med oss, och i och med att den är så bred så krävs två händer på styret. Men om någon drar den åt oss så brukar vi passa på.

Vad har ni gemensamt?
Det största vi har gemensamt är året 07/08. Lillsved. Alla underbara vänner och minnen vi fick där.

Kände ni varandra innan ni blev tillsammans?
Nej han kom som en främmande tysk.

Blev du kär vid första ögonkastet?
Nej det var kärlek som växte sig fram.


Har ni nån speciell låt?
Jupps.

Har ni stora framtidsplaner?
Ja, vi pratade faktiskt om de senast igår.

Har ni gråtit i varandras famnar?
Ja det har vi. Inte så ofta dock. Han tillhör ju inte direkt typen som gråter ofta medan jag bölar för ALLT. Så det är nog mer så att jag gråter i hans famn.

Har ni varit utomlands tillsammans?
Ja i Tyskland och Finland. Ingen charter än.

Vilket är ert bästa minne?

När guldgrabbarna såg dagens ljus ♥

Vem lagar bäst mat?
Vi är nog båda lika medelmåttiga där. Däremot är det oftast jag som lagar.

Vad gör ni en vanlig vardagskväll?
Beroende på när karln slutar så käkar vi middag ihop, nanar ungarna och avnjuter sedan dumburken eller en film.

Ger ni alltid varandra pussar när ni ses?
Ja!

Bodde ni långt ifrån varandra då ni träffades?

Vi bodde ju på skolan i husen bredvid varandra men utanför skolan var det ganska långt ifrån.


Blir du lätt svartsjuk?
Nej. Skulle jag inte kunna lita på Carre så skulle jag inte palla med förhållandet. Jag känner att jag måste kunna lita på den andra partern för att må bra och hoppas att han litar på mig till fullo.

Brukar ni bråka?
Nej, vi har faktiskt aldrig bråkat. Visst att vi tyckt olika, men vi har aldrig höjt rösterna åt varandra. Jag skulle få så oerhört ont i magen av det :(

Tidigare inlägg